jimmielars.se

“Undrar om hon rakar sig mellan benen.” Det låter som något DJ Ötzi skulle ha kunnat skriva i sin blogg. Vilken total objektifiering av det kvinnliga könet. En man med sådana vidriga krav förtjänar inte ett uns av ömhet. Adjö.

/E]

Och här är inlägget i sin helhelt.

—-

Jag är på väg. 

Jag är på väg mot epilogens slut, punkten som avslutar, sammanfattar, förtydligar allt jag har gjort här. Jag reser med mitt id som värdehandling trots att jag inte har en aning om vem jag är. SJ vet inte vilken resa de skickar mig ut på.

Mittemot mig sitter en söt tjej med trubbig näsa som jag inte känner, bredvid sitter någon jag inte vill känna, jag lämnar en stad som inte ens består av spöken längre. Det finns ingenting kvar där längre. Jag satt tidigare i dag och drack kaffe med tre tjejer som alla varit föremål för min mer eller mindre olyckliga kärlek. De bor där alla tre. Min status räckte aldrig riktigt till, eller så inbillar jag mig det för att ignorera vad jag borde sagt, vad jag borde gjort, vem jag borde kysst.

Men det är inte olycklig kärlek längre som jag odlar. Jag vet inte vad det är, förvirring kanske, bara att det inte är pirr i magen under surrande ljusrör i klassrum och korridorer längre.

Kanske betyder det att bättre tider har kommit och gått och kommit igen, jag skulle i alla fall vilja tro det. Bland de tre och mig finns i alla fall material för både en och två romaner (i alla fall ur min ögon sett, jag har aldrig vågat fråga vad någon av dem tycker om att basera en roman på oss); Alla hjärtans dag-kort, julklappar, kärleksbrev utan ordet kärlek, vinternätter med spyor. En dag blir en sådan roman verklighet, eller åtminstone ett sådant kapitel. Vi får se.

Jag raderade ett inlägg här för första gången häromdagen. Det handlade om allt det där man egentligen inte får säga, sådant som tolkas som tysta, illasinnade, subtila repliker. Sådant som alla vill säga till varandra, sådant som betyder mer än ”du är en bra polare”.

Eller ja, det var inte första gången. Snarare tredje eller fjärde gången. De tidigare censureringarna har varit av kiss&tell-karaktär, det här kom ur om inte hjärtat så åtminstone magen. Som en spya, ett reflexmässigt slagord skriket av hela mitt autonoma nervsystem. Så där i efterhand kändes det dumt, liksom oförsvarbart, trots att det var så generellt och navelskådande som bara spyor på små bloggar kan vara.

Jag blir orolig av såna handlingar. Jag vill inte censurera mig själv, i alla fall inte när jag skriver för mig själv. Man kan inte gå i terapi, ljuga för terapeuten och hoppas på resultat. Och resultat är precis vad jag hoppas på.

Jag saknar. Nästan hela min vakna tid består av saknad, en omöjlig saknad.

Jag saknar den där staden som jag en gång kände som min egen, den där man kunde somna lugnt och stilla och hoppas på att något mer skulle komma dagen efter. Där man kunde hoppas på en suddig räddning, en abstrakt frälsning som bara Springsteen och Håkan kunde sätta ord på, en livlina som inte betydde något mer än ett bevis på förändring. Där man kunde drömma en dröm som bara bestod i att komma därifrån.

Nu är vi därifrån allihop, på olika sätt, på olika håll, med olika sår. Och vad hände? Jag vet inte. Jag kom därifrån och uppfyllde drömmen. Men så helt plötsligt slog tomheten till – när en dröm försvinner måste en ny ta vid. Just nu är jag utan riktning, utan mål, en känsla som bara lindras när jag är i rörelse. Framtiden är morgondagen, nästa vecka är längre bort än efterlivet, än intet.

Jag saknar.

Jag saknar Hanna, den där Hanna som på bänken delade universums underverk med mig. Jag saknar Malin som både kysste mig och gav mig sin sjal på Klunkens backe. Jag saknar Josephine som jag låg i gräset vid Kattrumpan med, hon som fick mig att glömma att jag borde ha ont. Jag saknar Victoria som blev bestulen på så mycket i den där staden jag lämnar. Jag saknar Jennie som en gång bjöd mig på en fest jag inte förstod, som gick före mig i trappan så jag helt frivilligt och medvetet kunde stirra sönder bakfickorna på hennes Cheap Monday. Jag saknar Sandra som skrattade och log och fördrev alla gastar. Jag saknar Esau som kunde prata med mig om artefakter, sådana som jag fortfarande gräver efter.

Jag saknar allt, jag saknar inget. Ni är med mig i natt. Jag är på väg mot en ny dag, på väg till Stockholms stad. Jag låtsas att jag går hand i hand med Plura, att jag bor vägg i vägg med Bruce, att jag åker samma buss som Tom Petty. 

Jag är på väg hem.

Jag spelar sax med Clarence Clemons, står i ett hörn med Peter Ottsjö, tittar blygt på Fredrik Virtanen. Jag är fortfarande den som går ut igenom bakdörren. Eller balkongdörren. Och stirrar in på allt det jag har i min hand, på det som alla har i sina händer, men dränker i Årstaviken. Det tjuter i mina öron och den enda känslan jag känner som är den hos en kille som är 20-nånting är kåtman kring nån som är alldeles för gammal och alldeles för gift. Hon blir vackrare och vackrare, jag blir ensammare och ensammare. Undrar om hon rakar sig mellan benen.

Jag ångrar mig inte längre. Förr var det min favoritsysselsättning när jag var i rullning. Förr ångrade jag varenda steg jag tog och inte tog, vartenda ord, vartenda andetag var en blick åt fel håll, en resa i fel riktning. Det är skonsamt. Jag är glad att jag inte tvingas inta fosterställning med huvudet mellan benen och gråten i halsen och förlust kring axlarna. Men i vissa stunder önskar jag att jag kunde ångra mig istället för att plocka upp bitarna av ett liv som skulle ha varit.

Som när jag går över Hötorget en fredag och blir slagen i magen av insikt tyngre än någon annan. Du är borta. Du är inte här. Din frånvaro blir helt plötsligt mer påtaglig än alla andras närvaro, hålet som finns där du skulle ha stått suger åt sig allt annat tills det bara är ett enda stort, svart tomrum kvar. Efter den insikten spelar det ingen roll att jag träffar dig, kysser dig, håller om dig – du är borta.

När de svarta hålen försvinner, när kvällen har stoppat om mig tillräckligt många gånger, när Riddarfjärden speglat tillräckligt många stjärnor så syns vi på en spårvagn någonstans. Det finns ingen ironi, ingen tyst knytnäve, inga dolda motiv, ingen kryptisk ilska eller något annat illasinnat. Jag åker på tvärbanor och tunnelbanor och bussar och tänker på dig i april, och minns allt vi var, allt vi hade, blir sentimental och lever i det som var. Just de goda tiderna kommer aldrig igen, jag kommer inte tillbaka dit, även om jag vill, men det finns andra, ännu godare tider framöver. 

Jag är på väg dit. På väg till något annat, någon annan. Jag försöker lära känna den där människan som jag är tvungen att dela resten av mitt liv med och hittills har jag bara hittat sådant jag känner igen från förr.

Rädslan, ängsligheten, lojaliteten, latheten, den sladdriga överkroppen, den vidöppna bröstkorgen. Vi är ett strävsamt gammalt par som inte alltid är överens, i alla fall inte om den söta tjejen med den trubbiga nästan som sitter mitt emot oss. Han vill börja prata med henne, ta reda på var hon ska och varför hon inte hellre ville stanna där hon kom ifrån, medan jag vill skruva upp volymen i iPoden och stirra mystiskt genom fönstret. Jag får alltid min vilja igenom. Det är för sent för allt.

Min mage växer i takt med mina sociala tillkortakommanden. Min hjärna blir allt mjukare, mina ben allt svagare, mina fingrar allt slöare, min vårkåtma allt våldsammare. Jag skriver inte ens lika mycket som jag har gjort. På mellanstadiet var mina stora stunder då vi fick skriva berättelser, utan några begränsningar, snarare än bandymatcherna, den första pussen eller de sista danserna på discona. Jag var kär i Amela Becic och hon var kär i mig, tror jag, och vi pratade aldrig med varandra. Vi dansade, svettades i handflatorna och kastade plirande blickar åt varandras håll men vi pratade aldrig. Vi blev ihop, gjorde slut, blev ovänner ibland, vänner ibland och glömde sen bort att vi någonsin hade mimat till Celine Dion och Broder Daniel. Hon jobbar på ett kafé i staden jag lämnar och jag tror nästan att jag fortfarande vill dansa och svettas i handflatorna tillsammans med henne.

Berättelserna ja, de älskade jag. Jag tvekade inte att gå in till Esaus klass och läsa upp min allra första thriller, ”En natt i Harlem”. Den slutade givetvis i ond bråd död och en räddad flicka, precis som nästan alla mina berättelser på den tiden gjorde. Det kanske inte är så konstigt att jag sex år senare tyckte att Born to run är det största som människan åstadkommit. Jag vill tillbaka dit. Till att skriva berättelser, hitta på människoöden, koncentrera mig på att skriva istället för att prata om det. Under ett par veckor satt jag under varje rast och skrev på en historia om en hockeyspelare (som faktiskt inte slutade i ond bråd död) istället för att skrapa knäna på bandyplanen. Varje ledig minut ägnade jag åt mitt anteckningsblock och det var underbart.

Nu när jag är färdig med skolan är det de stunderna jag minns, förutom omklädningsrummen och danserna jag aldrig dansade förstås, och det gör mig glad. På sätt och vis.

Det är de stunderna jag jagar nu. De där stunderna då allt det tunga inte är fullt lika tungt, när min egen fiktion får mig att förvånas, förundras, förbanna. Det är därför jag måste lämna det här stället. Så länge jag är kvar på den här adressen, på den här platsen av kosmos, så finns det ingen plats för det jag verkligen vill.

Det är så lätt att bara klicka sig tillbaka till 2006 och börja minnas, att tillsammans med ett gammalt jag efterkonstruera och längta tillbaka. Att sakna ännu mer än vad jag gör nu.

” Och så är det dags att börja på en ny saga idag. Den börjar där en annan slutar, på vår student. Var den slutar? Det är upp till oss; det är vi som bestämmer fortsättningen. Äntligen, är det vi som bestämmer fortsättningen.” Så avslutade jag mitt tal på studenten. Vägen går i alla möjliga riktningar, mitt hjärta spretar åt fler håll än någonsin, en kull nya drömmar kläcks på det här tangentbordet.

We’re not in Kansas anymore Toto. Tjejen med den trubbiga näsan är borta och ersatt med ännu en söt tjej, den här med randig tröja och benen uppdragna till hakan. Hon tittar på Sagan om Konungens Återkomst. Jag kommer inte att prata med henne heller, intalar mig istället att det kommer fler som henne; fler söta tjejer som tittar på Konungens Återkomst på tåg.

Och det gör det såklart.

Det kommer fler tågresor, fler dumma korståg mot korkade städer, fler söndertrampade glasögon, fler drömmar och mardrömmar, fler berättelser, fler bekännelser, fler Vill du hångla-böcker, fler censurerade spyor, fler bejbs, fler champagnestinna nätter någonstans i Lund, fler kåta vårar, fler nya Håkan- och Eldkvarn-album, fler gapskratt och bisexuella funderingar med Victoria, fler köttsår, fler nattbad med Shayan, fler dricksglas med martini hos Rickard, fler besvikelser, fler sorger, fler självömkande fikor, fler porrnoveller, fler vi-mot-dom-stand-offs, fler timmar med Seth Cohen, fler hätska brandtal mot Ola Magnell, fler nakna betraktelser med Marie Serneholt i huvudrollen (hon lurar mig fortfarande där hon står i sin stringbikini och porriga mun och retuscherade mage), fler kärleksförklaringar till Tomas Andersson Wij och Tough Alliance och Plura och nakna kroppar.

Det kommer alltid finnas en epilog att skriva. 

Bara inte nu.

Bara inte här.

—-

[Och nej, att du inte kan kommentera på det här har inget med något att göra.]