Det regnar inte några fyrverkerier över oss ikväll. Jag står inte med fötterna i sanden och tittar in över strandpromenaden, mot henne, där hon dansar i den billiga baren, på den multnande uteserveringen, tillsammans med de fåniga storstadsflickorna. Bilderna finns där, flimrande, skarpa, men de är bara bilder. Förbannade jävla bilder.
Istället skickar jag in en elektronisk ansökan till University College of Cork. Rotar fram en anteckningsbok, dokumenterar. “Det går att fly alla förnimmelser utom vinden i håret.”
Vad: The Queen of Soul När: 1942 - 3 Mästerverk: I Never Loved a Man (The Way I Love You), (You Make Me Feel Like) A Natural Woman, Don’t Play That Song Aktuell: Inte alls.
Så varför sitter jag då varje kväll och varvar Aretha, helt nykter? Häromdagen hittade jag en VHS-inspelning av hennes spelning på Berns 1968. Bilden är grynig och ljudet är knappast i krispig stereokvalitet, men 26-åriga Aretha har ett sätt att besegra sådana obetydliga hinder. Hon har redan här skaffat sig sina karakteristiska soul food-kilon; kinderna är runda, klänningen spänner runt höfterna. Hon är ung, men hon har levt. Lidit. Törstat.
Aretha växte upp i Detroit under uppsikt av sin farmor och sin pappa, den högaktade baptistpastorn C.L. Franklin. Som 18-åring spelade hon in sina första låtar, hos Columbia, som inte lyckades förvalta den outsinliga talang som hon bar på. Hennes gospelbakgrund stod i vägen.
1966 bröt Aretha med Columbia och året efter åkte hon ner till Muscle Shoals, Alabama, för att spela in låtar i Atlantic Records legendariska FAME-studio. Med sig hade hon managern, tillika äkta maken Ted White. På begäran av producent Jerry Wexler skulle inspelningen inledas med en bluesballad som skulle passa hennes dramatiska kvaliteter. Både White och Franklin var skeptiska – det var ju precis den här sortens långsamma, såsiga ballader som hon sjungit tidigare och som fått de att åka söderut. Man hann dessutom knappt få ner en hel version på band innan inspelningen kollapsade på grund av ett bråk mellan White och de vita studiomusikerna, som gjorde att det unga paret lämnade delstaten. Några menar att det började med att en av musikerna nöp Aretha i rumpan, andra att det handlade om rasistiska påhopp.
Klart är i alla fall att låten som man till slut hade klarat av var I Never Loved a Man (The Way I Love You), en självklar soulstandard och låten som utgjorde startskottet för en vansinnigt lång rad av hits. Det är en smäktande, intensiv sång. Aretha sliter hjärtat ur sin bröstkorg och låter svettdropparna regna över orgeln i förgrunden. Finessen hos en skicklig gospelsångerska smälter samman med ett våldsamt begär; krocken mellan den kyska pastorsdottern och tonåringen som blev tvåbarnsmamma innan hon fyllt 18 fångas upp i två minuter och 45 sekunders glödhet, livsnödvändig soul.
My friends keep telling me That you ain’t no good But oh, they don’t know That I’d leave you if I could
Något senare skulle den blivande superdivan och hennes man gå in i studion igen, den här gången i New York, och skapa fler underverk för Atlantic. B-sidan till den här första singeln blev Do Right Woman, Do Right Man och den andra singeln var en rivig, gospeldoftande cover på en av Otis Reddings allra finaste stunder – Respect. Alla tre kan flytta berg.
Å andra sidan, att plita ner varje Aretha-inspelning som spränger naturlagar och bröstkorgar i bitar är ett rätt stort projekt. Ett tag i slutet på 60-talet behövde hon bara öppna munnen för att nå ända in de purpurröda delarna av själen.
Borgarsvinen och företagsspindlarna
Ja, vad trodde ni? En revolution som inte krossar kapitalet är ingen revolution. Alternativt: alla dags- och kvällstidningarnas styrelser
Henrik Torehammar
Brunchrapporten i händerna på Henrik Torehammar är P3′s överlägset vidrigaste program; en märklig blandning av Lilla Aktuellt, Snacka om nyheter och aftonbladet.se. Om det är så här kidsen får sina nyheter packeterade – obegåvade, metaforiska förenklingar på bebisspråk – måste vi göra något åt det. För kommande generationers skull. Alternativt: Vem som än leder P3 Star
Ola Magnell
Folkkär, kompis med Björn Afzelius, uppvuxen i Kalmar…vad kan det vara för fel på honom. Tja, det här är vad han gjorde med Dylans Don’t think twice en gång i tiden: “Jag slits mellan den jag är // och vad dom har mej till // Du ser nog att jag rör min mun // men aldrig vad jag vill // Vad jag vill vet jag bäst // Men i en värld där // Tomma tunnor skramlar mest” Alternativt: Mikael Wiehe
Rebecca & Fionas garderob
Dra åt helvete – jag gillar ju de här två. I varenda intervju förkroppsligar de feministiska och socialistiska ideal som bara måste färga av sig på en självisk, bortskämd medelklassungdom som snart tar över världen. Men vad fan har de på sig?
Alternativt: Weekday
Countryhatarna
Alla hatar USA. Alla hatar den amerikanska södern. Alla hatar Tea Party-rörelsen, Sarah Palin, George W Bush, vansinniga vapenlagar, NASCAR och den kristna högern. Det är okej. Alla har inte skalle nog att se nyanser och kausala samband. Gränsen går vid countryn. Den enda pålitliga trösten i den här sadistiska, orättvisa, hatfyllda, sorgliga världen är sådana som Kris Kristoffersson, George Strait, Gillian Welch och Hank Williams. Har du inte fattat country har du antingen bara hört modern skit eller, aningen mer allvarligt, så saknar du ett hjärta.
Peter Molyneux (spelproducent) Black&White skulle ge oss total frihet. I The Movies skulle vi få låtsas vara filmpamp. Fable skulle låta oss konstruera ett helt liv och leva ut våra vildaste fantasier. Jag fick mitt hjärta krossat alla tre gångerna, ett trauma ingen ska behöva genomlida igen. Alternativt: Pyramidskallen i Silent Hill 2 (jag har fortfarande mardrömmar)
Jan Björklund (klåpare)
Min mamma är lärare. Jag vet vad du har gjort. Alternativt: Richard Hobert
jag kommer ta dig med när jag tar flykt in under gator som solen aldrig värmde jag har berättat för mamma jag ska inte fly själv
denna gången
- – -
Jag omger mig med artefakter.
Det är allt jag kan tänka på, trots att hon som står mitt emot är…är…ja, du vet vad hon är. Lätt att prata med, dödligt söt och så ler hon på det där sättet som bränns. Ett leende som måste vara outhärdligt att vara utan när man vant sig vid det.
Min kavaj ligger på golvet, min slips har jag slängt upp i granen. Jag har tusen små saker på rummet som också borde vara utströdda, nertrampade, bortglömda på den här firmafesten. Här och var dyker de upp, artefakterna, oftast utan att jag hinner komma ihåg var de kommer från; små dikter på ännu mindre lappar, blandskivor som gömmer sig i filmfodral, etiketten på pärmen där jag har räkningar och kontrakt.
“JIMMIES VIKTIGA PAPPER!”
Andra har jag gjort en poäng av att nåla upp här och var och gömma på platser jag alltid hittar tillbaka till. Det blir svårt att stänga ute alltihop. Särskilt med ryggen mot väggen, konfronterad med ett sådant där leende.
- – -
“jag ska inte fly själv
den här gången”
Fanfanfan.
Man får tusen och en chanser. Jag vet inte varför, men jag behöver alltid en till.
Mattias Alkberg och jag delar uppfattning om skitlivet, allt det där som händer i sprickorna där sociala medier handikappas och där smakerna är fadda. En sorts verklighet. Det är väl en smakfråga, huruvida man lever på ena eller andra sidan skitlivet. Eller, snarare, en hjärtefråga. När det ena känns på riktigt är det andra på låtsas.
Jag tänkte på skitlivet när nyheten om Steve Jobs död exploderade. När hockeymålisen Stefan Liv dog. När världen sörjde tioårsdagen för WTC-attacken. En virtuell dimension fylls med hälsningar om frid i evigheten, offentliga tårar, små tummar upp som markerar att vi samtycker. Okända kända människor dör, de lämnar personliga, fysiska, faktiska hål efter sig bland nära och kära och hela den uppkopplade mänskligheten låtsassörjer den tid det tar att skriva en statusuppdatering. En 140 tecken lång sorgeperiod och så ett nytt avsnitt av True Blood.
Allt medan människor i kön på Coop, bakom disken på Burger King, i hyrbilar på E4:an försöker komma ihåg hur det kändes att andas något annat än förlust och bly. I skitlivet finns inga pauser. I skitlivet finns inga förmildrande omständigheter.
I skitlivet finns inga omskrivningar, inga filter, inga kuddar att gömma ansiktet bakom.
Men ja, du är säkert ung och ännu inte bländad av mörkret som faller en gång för alla. Skitlivet kanske inte betyder mer än en bakfylla och lite olycklig förälskelse, eller så sorterar du in personliga tragedier bland födelsedagshälsningar til bekantas bekanta för att du inte vågar något annat. För att du inte kan något annat.
Vi träffas utanför kyrkan. Det är släckt därinne, i Lundagård är söndagen helig på riktigt. Man sitter hemma, på bänkar, på torg och letar efter vila.
Men inte vi, inte den här söndagen.
Vi forcerar det obekväma med rå vilja, vi vill så mycket. Eller ja, jag vill så mycket, så förtvivlat mycket. Hon är vackrare nu än sist vi sågs. Mina vokaler faller stumt mot gatstenen när jag glömmer bort att lyssna och försvinner några sekunder i hennes rörelser; fumliga små händer som sveper bort lockar från pannan, stora ögon som smalnar av när hon skrattar.
Det var länge sedan jag gjorde något sådant här, att jag vågar erkänna att jag är nyfiken på en annan människa. Det är svårt och jag är duktig på att göra svåra saker omöjliga.
Jag tänker på det där citatet Esau gillar så mycket, som säger något om att spegla själen i en kvinnas ögon och hur det är det enda sättet att hitta sig själv. Jag tänker att det är skitsnack, såklart, att jag visst existerar vad som än speglar min själ. Det är söndag och jag vet vem jag är.
Men så krokar våra blickar i varandra medan hon skrattar och jag påminns om hur mycket jag har saknat att finnas till.
Jag är ju varken någon Markus Larsson eller Håkan Steen (än), så antagligen är det inte särskilt många som snart rasar, men jag är vän av ordning. Rätt ska vara rätt.
Så jag biter i det inte särskilt sura äpplet och gör avbön på allt jag har sagt om 2 Steg Från Paradise (“ofiltrerad svensktoppslyrik”, med mera). Kanske har jag drabbats av det klassiska intervjusyndromet*, kanske är det alla andra chanser jag har gett skivan. Kanske är det bara tiden som har flyttat berg.
Det må vara som det vill, jag vet bara att den numera försätter mig i den där magiska sentimentala transen som bara riktigt storartad popmusik kan. Varje känsla är en nyans som flyter in i nästa, som penseldrag; den försiktiga krocken mellan eufori och vemod. Hade jag inte redan fyllt min kvot för användning av begreppet “drabbande”…så, ja, du fattar.
Vi säger så.
—
*Intervjusyndrom? Om du får förklarat för dig vad som ligger bakom en skiva/film/pjäs är det lättare att tycka om givna skiva/film/pjäs. Detta gäller intervjuer man tar del av i andra eller tredje hand – och tiofalt när du pratar direkt med upphovsmannen. Bevis 1A: efter att ha tillbringat en hel dag med Colin Nutley, Rolf Lassgård och Rickard Wolff tyckte jag att Angel, en av 2000-talets allra mest smaklösa filmer, var rätt okej.
Det sitter en kille i otvättat hår och spelar gitarr på tåget. Han är värdelös på det han gör. Han letar efter ackordföljder, melodi, rätt strängar, utan att hitta dem. Jag vet inte om han letar efter vagnens godkännande. Han får det inte.
Vi kliver av tåget, jag kliver på barrikaden.
Det är natt, snart morgon, och tiden flyr. Jag har varit mjuk i några timmar, som jag blir när det bara är jag och hon, och tvingas försöka bli lite stel igen. Monterar upp hopplösheten igen. Stabbin’ any bloggin’ faggot hipster with a pitchfork. Hej igen Tyler. Och så nihilistiska besvärjelser med The Cramps.
Men allting har sin motvikt. På vägen hem mjuknar jag igen. Naiva popsånger infiltrerar minerad mark runt hjärtat när jag inte tittar och helt plötsligt är jag olyckligt kär i…ingen särskild. Jag tänker på Andres Lokkos farväl till Lennart Persson, på Waterloo Sunset, på att naiva popsånger faktiskt kan betyda något även när man är en hårsmån från döden. Fånig popmusik är aldrig bara fånig. Hur ska man stå ut med livet annars?
Det senaste minnet av svensk fotboll i Champions League jag har är Nebo Novakovics lobb mot Barcelona på Råsunda. Det står sig än i dag, wouldn’t you say? Titta hur han först testar avslut lågt och hårt ut mot vänster, Arnau står redan då långt ut och Nebo lär sig läxan. Någon minut senare får han samma läge igen.
Året var 1999. Det säger en del om hur långt ifrån vi är från den här turneringen. Hur långt vi alltid varit från Champions League. Vi kommer inte särskilt mycket närmare (i det långa loppet) om Malmö FF tar sig vidare ikväll, vi ska inte tro något annat. Strukturella förändringar, erfarenhet, externa finansiärer…jag är ledsen, men det händer liksom inte inom den överskådliga framtiden att något lag etablerar sig här, på toppen.
Det finns bara en sak att säga inför en match som den här, inför det eventuella äventyret.
