jimmie lars

journalist malmö misc

Meny Stäng

750 meter

Jag ska bara upp för två korta svängar som klättrar uppför klipporna. Två svängar, en raka, 750 meter. Vägen är slät, asfalten är kolsvart, jag har tankat med kyllingsandwich i den pittoreska hamnen i Gudhjem. Solen skiner.

Jag cyklar fram och tillbaka längs huvudgatan några gånger för att få igång benen igen, för att sudda ut muskelminnet av att gå och sitta och frammana en rytm jag kan ta med mig upp. Jag borde inte ha respekt för två svängar och en raka som bara mäter 750 meter men jag är tung, jag cyklar på en 35 år gammal cykel och jag har aldrig tagit en serpentinsväng i hela mitt liv.

Däremot har jag tagit en Tuborg Classic.

När jag rusar in i backen önskar jag att jag tagit amfetamin, som man gjorde när en etapp i Tour de France mätte 300 kilometer och cyklisterna tvingades in i alpstugor för att ta skydd mot snöstormarna.

Tre, fyra, fem tramptag till och jag funderar på att önska mig blodtransfusioner i julklapp.

När den första svängen faktiskt kommer har jag stretat mig fram hela 150 meter och jag tar kortaste vägen, längst in till vägräcket. Där det blir som brantast. Jag kommer på det när jag redan lutat alla mina 74 kilon mot höger, rakt in i kurvan, jag har ju faktiskt läst en hel guide om hur man tar en serpentinsväng. Allt som inte är lagrat i muskelminnet är värdelöst när man sitter på en cykel.

Så nu står jag still. Eller ja, så still man kan medan man rör sig framåt. Hjulen rullar bara exakt så långt som mina vader orkar forcera pedalerna ner i marken, det vill säga inte särskilt långt, och även om det finns mer att ta av, även om mjölksyran ännu ligger still i väntan på rätt tidpunkt för sitt bakhåll, förstår jag att det här inte kommer gå. Jag kommer behöva stanna till. Gå upp. Förnedra mig själv.

Då ställer jag mig upp. Händerna kvar på bromshandtagen, blicken en hjullängd fram på asfalten. Cykeln gungar fram från sida till sida och jag tänker på Alberto Contador, den lilla spanska cyklisten som kan cykla så här i en hel stigning, över ett helt berg. Det är sjukt, i ordets ursprungliga mening. När man måste hitta mer kraft och inte har en lättare växel, då ställer man sig upp i några sekunder, kanske någon hav minut. När man ska forcera, attackera, höja farten maximalt, då ställer man sig upp så länge man orkar. Contador står upp överallt, mest hela tiden. När han är ur slag sitter han ner. Sjukt.

Jag sätter mig ner. Försöker få ner kraften från låren och höfterna ner i pedalerna så effektivt jag kan. Jag försöker frammana bilder av de mest eleganta sittande klättrarna jag sett och fastnar för Stefano Garzelli, den kobenta Giro-vinnaren. En av de vidrigaste, vackraste bilderna jag kan hitta i huvudet är en helikopterbild på honom på väg över Passo del Mortirolo, där allt på toppen är vitt och fruset utom just cyklisten och vägen. Han är själv. Han är trött. Han trampar snett när han cyklar och det ser ut som att han försöker vrida skorna ur pedalerna – ingen ska vara här uppe, och minst av allt en cyklist som ser ut så här. Men där är han. Och han är först igenom bergspasset. (Mortirolo översätts ungefär »rulla över och dö«.)

Jag gör som han, som Garzelli. Sätter händerna mitt på styret och sitter så still med överkroppen jag bara kan. Det här går…bra. Tre minuter senare är jag upp på plan mark, på väg 28 mot Rønne, med en puls på 180. Enligt Strava är det bara två personer som cyklat de där 750 meterna långsammare än mig i år.

***

När jag kommer hem och slår på den danska sändningen från Vuelta a España så står Alberto Contador upp på pedalerna. På slätan. 20 kilometer från mål. Mitt i klungan.

Jag undrar hur hans hjärta beter sig när han gör så där.

Världens mest förutsägbara fotbollsliga

För Röda bröder 1/2017.

***

Det sägs att Allsvenskan är världens bästa fotbollsliga – för att den alltid överraskar och för att alla lag har en rimlig chans att vinna. Det skulle sannerligen förklara det hysteriska intresset för en serie som i sina sämsta stunder bara är en plantskola för den holländska ligan. Men det är också en lögn. Allsvenskan är ett hundra procent förutsägbar. Om du inte vill få hela 2017 spoilat så bör du sluta läsa nu.

Först det mest uppenbara: Rasmus Elm kommer vara Allsvenskans bästa spelare 2017. Punkt. Han var bäst på plan när jag själv som pojkspelare mötte honom för sisådär femton år sedan, han var bäst på plan strax efter att han debuterade i KFF som 17-åring, och medan han spelade i landslaget var det bara Zlatan som var hans like.

Faktum är att han kommer vara så bra 2017 att AIK:s styrelse anklagar honom för att vara rysk spion. Dels för att de vill ha bort honom, dels för att ingen av dem är läskunniga och på allvar inte fattar att han faktiskt spelade fotboll medan han bodde i Moskva. Svenska fotbollförbundet struntar i det men skickar honom ändå till MLS i USA – för att han är för överlägsen.

Eskilstuna blir en spottkopp för alla trendkänsliga fotbollshipsters eftersom de inte har någon historia. Senast en nykomling blev så här hatade var när KFF parkerade bussen i eget straffområde och vägrade vattna och klippa gräset (eller erkänna vad de höll på med när de lät fotbollsplanen på Fredriksskans förvandlas till en grön sommaräng). Minns ni hur det gick sedan? Precis. Eskilstuna slutar femma och vinner SM-guld inom fem år.

På andra sidan landet svävar Blåvitt i sitt sedvanliga ingenmansland och seglar bekvämt in på en fjärdeplats. För att skapa någon form av positiv uppmärksamhet gör man gemensam sak med en annan dammig fotbollsantikvitet – Öster – i deras kampanj för att bli av med filmningar för gott. De lyckas…inte.

Kongo-Kim Källström blir årets spelare eftersom Rasmus Elm lämnar landet under sommaren – och får ett av sina klassiska utbrott framför rullande kameror efter att David Elm och Sveriges vassaste armbågar spräckt hans läpp i Källströms enda närkamp för året.

Gefle slutar som vanligt elva och hyllas som ett socialdemokratiskt ideal av Stefan Löfven i dennes jultal. (Spelar Gefle i Superettan? Fake news!)

I Hammarby är allt som vanligt. De vinner publikligan, löneligan, Fair play-ligan, merchandise-ligan, bengal-ligan och blir till slut utförsäkrade av sitt försäkringsbolag efter att Jiloan Hamad och hans megalön tillbringat hela året i sjukstugan. På tal om bengaler så blir Östersund, Allsvenskans mest progressiva klubb, först i landet med att trotsa polisen och uppmuntra sina supportrar till att bränna så många bengaler de kan. Men eftersom de inte har några supportrar bränns exakt noll bengaler i Östersund 2017.

Gamla Ajax-proffset Rasmus Lindgren, MLS-mästaren Erik Friberg och Alexander ”Tunn-som-ett-sugrör-stark-som-papier-mâiché” Farnerud dominerar serien och Mikael Stahre för Häcken till sitt första SM-guld. Trendkänsliga fotbollshipsters (som tippat Häcken etta sedan 2010) jublar och festar som om de inte finns någon morgondag. När de vaknar dagen efter finns inte ett enda fat mikrobryggd IPA kvar någonstans i landet.

Och vad händer med Malmö? Är det inte alldeles uppenbart att de tar hem serien? De kommer alldeles säkert att kvalificera sig för gruppspelet i Champions League och de kommer helt säkert leda Allsvenskan med en bekväm marginal när hösten rullar in. De har ju ett så löjligt bra lag, så späckat med ren och skär fotbollskompetens att om de vore ett landslag så skulle de enkelt kliva in på topp 30 på världsrankingen (jo, jag menar allvar! Då skulle de ändå lägga sig bakom Costa Rica, Ecuador och…Peru? Jo, Peru. Nu när jag tänker efter skulle nog de flesta allsvenska lag hamna topp 30. Alla förutom J-Södra förstås. J-Södra är jättedåliga.) Men. Malmö kommer sälja spelare dyrt och köpa nya billigt, precis som varje år, och det funkar aldrig i längden. Hösten blir nattsvart och MFF:s baksmälla förvandlar guldet till det lilla silvret.

Lilla silvret? Jo, det är faktiskt så vi säger om tredjeplatsen i Allsvenskan, denna fåniga, tramsiga, urlöjliga och alldeles underbara fotbollsliga.

Avsked

Ett tag fick jag för mig att Håkan Hellström var på samma avskedsturné som Kent och då kändes det som att det fanns…hopp. Som att vi alla kunde erkänna hur relationen till Sveriges (och märk väl att det här är en spottloska, och inte en hyllning) STÖRSTA rockpoeter perverterats till ett affärsmässigt partnerskap. Årets viktigaste text om populärkultur skrev Po Tidholm, när han recenserade Hellström i Globen och beskrev konserten som en transaktion.

Precis alla i hela Globen verkade nöjda. En genomlyckad transaktion.

Men eftersom han satte en fyra i betyg diskvalificerade han hela sitt resonemang. (Vem betygsätter en konsert som känns som en affärstransaktion med det nästa högsta betyget på skalan? Vad är det för person? Jag vet att det ju faktiskt är en transaktion, rent krasst, eftersom jag ger pengar för en upplevelse och ja, ja ja, men poängen med upplevelsen är ju att den ska vara något mer, att den ska kunna lyfta, vara transcendent i det avseendet att den betyder något annat än att jag har råd att köpa den.) Och eftersom inga som var på konserten läser Dagens nyheter och kunde uppröras eller försvara Hellström, så föll den snabbt i glömska. Tyvärr. För det är ju alldeles uppenbart att vi har nått någon sorts smärtgräns när landets mest prestigefulla morgontidning kallar landets (återigen, knappast en komplimang) största soloartist för en krämare, hur skicklig han än beskrivs vara på det han gör.

Det var ingen avskedsturné. Det var en helt vanlig turné, om än lite mindre än vanligt, som mest var en aptitretare inför 2017 års sommarturné. Såklart blir det en orgie i stelopererade låtlistor, referenser till tidigare – och mer spännande – perioder i karriären, putslustiga mellanspel och, ja, sådant som vi har lärt oss att förvänta oss. För det här är en artist som aldrig lämnar publiken med en önskan om mer, aldrig någonsin. Fint, såklart, men det är också bedövande tråkigt och en form av stillastående som blir direkt bakåtsträvande.

Roy Bittan-pianot? Check.

Fleetwood Mac-blinkningar med båda ögonen, så att ingen, någonstans, kan missa dem? Check.

Ramlar? Check.

Det är kort sagt ett sammanträffande som ser ut som en tanke att Hellström och Per Gessle kommer vara ute på vägarna samtidigt.

Den ena har år efter år uppfunnit nya sätt att tjäna pengar på samma gamla formel och på bekostnad av ett bultande pophjärta bygga en persona helt i skinande plast. Den andra är från Halmstad. (Förlåt.)

Båda två spelar förresten på Borgholms slottsruin, södra Sveriges mest familjevänliga konsertarena, inom loppet av två veckor i sommar. Som sagt, det ser ut som en tanke. Skottsäkra kassakor som de är finns det inga konstnärliga utmaningar som det inte går att undvika.

Jag ska inte ljuga: Hellström har betytt mer för mig än Gessle. Såklart. Jag har inte tappat förståndet helt och hållet. Men i år har jag lyssnat mer på Gyllene tider än Hellström och om jag skulle vara tvungen att välja vilken hitfabrik att se live i sommar så skulle jag ärligt talat välja Gessle. Han duckar inte bakom falsk ödmjukhet (om jag får höra Hellström sjunga om den helt osannolika resan till toppen, fans han aldrig trodde han skulle få och om den där parkbänken en gång till så kommer det börja pysa ånga ur öronen på mig) och han klär sig bättre.

Skamlöst positionerande? Kanske det.

Eller så är det bara så att »Du gamla du fria« faktiskt är en ointressant, irrelevant och navelskådande skiva av en artist som försvunnit så långt in i sig själv att han blivit en pastisch på allt som en gång var bra med honom.

***

Gud ske lov, Kents avsked var på riktigt. (Verkar det som.) De har bråkat med sig själva och sin musik ända från början och bara det har gjort det långt mer njutbart att följa deras väg framåt, och bakåt för den delen. De har begravt »Kräm«, tvingat på oss klädkoder och mobilreklamer, svikit »de riktiga fansen« med för mycket hits (»Vapen & ammunition«), för påträngande medelåldersnoja (»vi har redan tänt på grillen«/»är du Michael Jackson eller Michael Bolton«) och ett antal obegripligt märkliga spelningar (Hultsfred 2006, exempelvis), och så har de såklart återupplivat »Kräm«. Alltid har det retat upp någon, ibland hela arenor.

Och samtidigt har de gjort musik som i värsta fall varit smaklös, i bästa fall smakfulla, storartade rockklassiker. Hall of fame-värdigt.

***

Vilka gör Kent sällskap i Hall of fame?Well, kriterierna först.

1) Du måste ha gjort två eller fler klassiska album. Inga samlingar av ep:s, mixtapes, mp3-släpp eller singlar räcker. Det här sorterar bort potentiella dagsländor och irrelevanta sidoprojekt (Bergman rock, någon?). Vad ett klassiskt album är blir svårare att bestämma, eller i alla fall att förklara. Så här: »Lesser matters« är ett klassiskt album, »Kärlekslåtar« är det inte (än så länge). Fem poäng för varje album.

2) Banbrytande, genreöverskridande och nyskapande räknas lika högt som popularitet och musikalisk kvalitet (vad det nu är). Det handlar om vem som är viktig, inte vem som är bra. Är du mainstream (inget skällsord här) och verkar inom trygga musikaliska ramar så krävs ett mer konsekvent konstnärskap än för den som gjort något helt nytt. Exempel: Veronica Maggio behöver en högre lägstanivå än Leila K. Tiogradig skala.

3) Intervju-svar, mellansnack, karisma och livshistoria vägs in. Vi kan kalla den här kategorin swag. Tiogradig skala.

4) Påverkan på efterföljande musiker, sin samtid och sina fans betyder kanske mest av allt. Latin kings var inte de första från orten som rappade på svenska men det var Latin kings som fick en bestående effekt. Tiogradig skala.

Hur som haver: 25 poäng är minimikravet för inträde. Undantag görs för uppenbara vansinnigheter.

(Från min livstid)

The radio dept

Klassiska album: 2 (»Lesser matters«, »Pet grief«)
Nyskapande: 6/10 (Shoegaze var inget nytt. Att göra shoegaze på svengelska och sjunga om föräldrar och kollektivtrafik, det var något alldeles särskilt fräscht.)
Swag: 3/10 (Att stirra ner i scengolvet och fylla tomrummet mellan låtarna med mummel är bara swag så länge det retar upp någon, vilket det sällan gör.)
Påverkan: 9/10 (00-talet var indie, indien började och slutade med The radio dept.)
Totalt: 28 (Välkomna in!)

Sahara hotnights

Klassiska album: 3 (»C’mon let’s pretend«, »Jennie bomb«, »What if leaving is a loving thing«)
Nyskapande: 5/10
Swag: 4/10
Påverkan: 6/10
Totalt: 30 (Välkomna in!)

Per Gessle

Klassiska album: 6 (Solo: »Mazarin«, Roxette: »Look sharp!«, »Joyride«, Gyllene tider: »Gyllene tider«, »Moderna tider«, »Puls«)
Nyskapande: 2/10
Swag: 6/10
Påverkan: 7/10
Totalt: 45 (We are not worthy!)

Veronica Maggio

Klassiska album: 2 (»Och vinnaren är…«, »Satan i gatan«)
Nyskapande: 4/10
Swag: 5/10
Påverkan: 4/10
Totalt: 23 (Tack, men nej tack.)

Håkan Hellström

Klassiska album: 2 (»Känn ingen sorg för mig Göteborg«, »Ett kolikbarns bekännelser«)
Nyskapande: 4/10
Swag: 2/10
Påverkan: 9/10
Totalt: 25 (På håret, lille vän.)

Kent

Klassiska album: 4 (»Kent«, »Verkligen«, »Hagnesta hill«, »Vapen & ammunition«)
Nyskapande: 7/10
Swag: 7/10
Påverkan: 8/10
Totalt: 42 (Såklart.)

Bob hund

Klassiska album: 3 (»Bob hund«, »Jag rear ut min själ! Allt ska bort!!!«, »Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk«)
Nyskapande: 6/10
Swag: 8/10
Påverkan: 6/10
Totalt: 35 (Systemet ör trasigt, Bob hund ska ha hundra poäng.)

Pascal

Klassiska album: 2 ()
Nyskapande: 6/10
Swag: 8/10
Påverkan: 2/10
Totalt: 26 (Phew!)

Robyn

Klassiska album: 3 (»Don’t stop the music«, »Robyn«, »Body talk«)
Nyskapande: 8/10
Swag: 9/10
Påverkan: 8/10
Totalt: 40 (Gör mer musik, dammit.)

Latin kings

Klassiska album: 2 (Solo: »Välkommen till förorten«, »I skuggan av betongen«)
Nyskapande: 8/10
Swag: 3/10
Påverkan: 10/10
Totalt: 31 (Vi glömmer alla reklam-debacle va?)

Nina Persson

Klassiska album: 3 (Cardigans: »First band on the moon«, »Gran turismo«, A camp: »A camp«)
Nyskapande: 2/10
Swag: 4/10
Påverkan: 5/10
Totalt: 26 (Jönköping!)

***

Fortsättning följer.

»Den klaraste blixten, som ingen hör smälla«

Det tar 29 år innan jag ser bob hund på scen för första gången.

29 år.

Det finns något poetiskt i att det sker samtidigt som dinosaurierna i Kent klär sig i kostym och haltar sig fram genom ett svulstigt mastodontset på Tele2 fucking Arena, denna kolossala gravsten över akustik och stämning, och att det sker på lilla KB, där det går att svinga sig ut i publiken på en stång som sitter tvärs över scenen.

Men, ja, jag kommer aldrig förlåta mina rockmentorer – Adam, Per, Andres, Lennart, Anders – för att de inte tvingade ner »Dansa efter min pipa« med samma iver som jag fick mig till livs Dead Kennedys, Eldkvarn och Dexy’s. Det är inte okej.

Jag har ju dansat efter Thomas Öbergs pipa ändå, på alla sorters dansgolv styrda av godhjärtade dj:s, men aldrig har jag öppnat plånboken för en spelning. För att jag inte förstod. För att jag inte visste.

Må rockens gudar förlåta mig, ty jag visste inte vad jag gjorde.

King Kong i bur

Så, jag ”deltog” i den här romanutmaningen (fyfan) som innebar att jag skulle skriva 50 000 på 30 dagar. Det gick…inte alls. Jag hade behövt ett år för att nå målet med den takten jag håller, i alla fall när jag försöker mig på att säga något om kärlek. För vad finns det att säga? Förutom plattityder? Så känns det, så är det, när jag skriver, och när man skärskådar vad som faktiskt står i en kärleksroman.

Om man inte vänder och vrider på den, däremot, så blir man så lätt ett med texten, till och med när tungfotade Lena Andersson står bakom prosan. Då är det som att jag upplever allt på nytt, förälskelse och tristess och otrohet och stunder av total, förintande, ljuvlig gemenskap med ett helt separat väsen.

Så jag skriver om det första ligget och läser det som att jag själv har skrivit det och genast är det horribelt och endimensionellt, och jag måste börja om på nytt.

***

Det är som att kärleksromanen är skriven till någon, utan undantag. Den är skriven till personen som inte besvarade kärleken, till personen som öser kärlek över en nu, till den som smulade sönder en, men aldrig till den faktiska läsaren. Kanske spelar det ingen roll, uppenbarligen spelar det ingen roll, förrän man läser det som att man är mottagaren eller sändaren, om man är inblandad.

Då kommer banaliteten krypande längs nacken och allt är förstört.

***

Det är väl som det är med att lyssna till vad som helst om kärleken, särskilt den med stort K, om det så är en vän eller en författare som berättar. Intresset är helt och hållet beroende på förmågan och viljan att bli involverad, att bli den viktigaste personen i det givna dramat.

Och det är just det som är så svårt när man försöker berätta historien själv.

The wretched beast

Lösningsfredagen hägrar, den första sedan Leonard Cohen dog. Vilket såklart betyder att jag måste gå ut på lunchen och leta upp vinylerna jag inte har (ett par), rödvinet jag inte har testat (ett par flaskor) och kanske, möjligtvis, förmodligen ett paket långa, smala cigaretter. Eller åtminstone en dyr vit skjorta att ha uppknäppt till magen.

***

»You want it darker, we kill the flame« mässar han på sista singeln. Mässar är för en gångs skull helt rätt beskrivning; det är till skillnad från David Bowies »Lazarus« inte bara en tematisk farväl-platta, utan en faktisk dödsmässa. Ropa-klaga-körer, djävlar och änglar, en slocknad sexualitet, döden döden döden.

Han var en älskare tills han inte var det längre, och då dog han. Så här låter det på »Leaving the table«:

I don’t need a lover
The wretched beast is tame
I don’t need a lover
So blow out the flame

En ladies man har tämjt sin passion och då är det dags att lämna bordet.

***

Och där kom pushen som berättade att Karin Johannisson har dött. Vi ses på bibblan?

 

Rock’n’roll, n’est-ce pas?

Det är söndag. Regnet anfaller horisontellt i Jesusparken. Bob Dylan är fortfarande mottagare av Nobelpriset i litteratur.

Reaktionerna är fortfarande, så här tre dygn senare, obetalbara. Helt hysteriska.

»Trumpifiering« säger Per Svensson på Sydsvenskan. Ett sätt att »förfuska« en fin tradition av att värna det skrivna ordet, enligt Karin Svensson på Expressen. Poeten Adam B Kirsch tycker det är ett bevis på att inga riktiga amerikanska författare duger för Akademien. »Det är inte poesi« ryter kritikern Ben Williams.

Slutsatsen blir som följer: Bob Dylan är fortfarande rock’n’roll. Han må ha fått medaljer av både Barack Obama och Carl XVI Gustaf, men ingen har ännu kunnat slita av honom stuprörsjeansen och bootsen.

Jag vet lite, om något, om litteratur. Jag vet än mindre om Svenska Akademiens arbetssätt och kriterier, vad som får och inte får belönas med det här priset. Det skulle vara på mäkta höga hästar jag fällde omdömen om deras arbete och vem som är »värdig« mottagare. Precis som jag inte gastade om en upprättelse för det journalistiska berättandet när Svetlana Aleksijevitj tilldelades priset förra året så hyllar jag inte Bob Dylan som ett modigt, normbrytande, punkigt val. För vad vet jag?

Det är förresten meningslöst att argumentera för honom, även om jag velat. För hela poängen med hans konstnärsskap tycks vara att följa sitt eget (oberäkneliga) humör, oavsett vad konsekvenserna blir. Han lämnar rörelser och ledarroller som vi andra lämnar kaffekoppar på skrivbordet, och vänder konsekvent våra förväntningar ryggen – till och med som 75-åring, när han spelar in (kraxar fram) tolkningar av Frank Sinatra. För en författare är priset, med allt vad det innebär av prispengar, nytryckta upplagor, miljontals nya läsare, alltid en skänk från ovan, och en inbjudan till en välvårdad kanon.

Bob Dylan får helt enkelt inte någon plats där. Av reaktionerna från kulturetablissemanget att döma finns det litet intresse att höja hans lyrik till litteratur, till samma aktningsvärda status som ges till Lessing och Tranströmer. Och vad spelar det för roll? Dylan är en självutnämnd sång- och dansman, en rock’n’roll-gubbe utan förflutet, som nu tilldelats både ett fint pris och en vilja att få höra hemma i ett högre sammanhang.

Kanske är det enklast att påminna sig själv om hans kvaliteter som tjuv. Som ung stal han ett namn, han låtsades vara tonårsidolen Bobby Vee, han stal skivor av människor som bjöd in honom till sitt hem och sin soffa, han stal en hel persona från folklegendaren Woody Guthrie, han stal folkrörelsens hjärta bara för att konstatera att han inte ville ha det, han stal det kristna bildspråket och nu har han stulit bland det finaste vi har.

Bob Dylan stal Nobelpriset i litteratur från en generation amerikanska författare. Rock’n’roll, n’est-ce pas?

»Isolated (and afraid)«

Man har ju åtminstone Mavis.

The riot boys got your soul (soul, soul, soul)

Kanske är det för att de var min första intervju, kanske är det för att jag nu blickar inåt, ordentligt långt in, och där hittar och ömmar för 16-åriga Jimmie.

Kanske är det bara för att rocken jag lyssnar på blivit oändligt mycket mer komplex, och tråkigare.

Hur som, jag spiller ut hela kvällen över Bring me the fucking riot…man.

Deras första skiva är en av två cd-skivor jag inte har slängt i någon av alla mina flyttar (alla adresser jag haft här, bara Navid Modiri har haft fler), tillsammans med »Born to run«, såklart. Varför? För att den var skitsnygg. För att den var briljant. För att den länge inte fanns på Spotify eller återutgiven på vinyl. För att den inte är uppbygglig, affirmativ, korkad.

För att i videon till »The riot boys got your soul« så traskar Svenne Hedlund ut från en biograf och presenterar bandet och låten på haltande 60-talssvengelska. Han bodde i Sävsjö, mitt i det småländska bibelbältet, precis som gänget från BMTFRM och han agerade rockabilly-guru åt dem.

För att BMTFRM är fula. Sneda ansikten, stripigt hår, svettiga pannor. Vanliga killar. Fan vad jag saknar vanliga mänskor i populärkulturen. Jag misstror skönheten. Det är ett underbetyg till oss som art att vi har så få riktigt fula musiker bland våra allra största – det är pinsamt. Till och med våra artister som får stå för »det avvikande« och det fula är bländande skönheter, gudomar att dyrka för sina höga käkben och hårsvall. Lite som när vi råkar hylla kändisar för deras nakna (osminkade) ansikten och det visar sig att de är precis lika sminkade som vanligt. Såklart. För folk sminkar sig.

Ed Sheeran.

Så. Det var alla fula jag kan.

BMTFRM däremot, herregud vad de ser ut.

Och så spelar de rock på det där barnsligt raka viset som man bara kan göra om man älskar rocken utan hämningar. Det är rock utan anspråk, strösslad med nonsens och uppburen av en fånig, betongfast estetisk tematik (jag vägrar räkna antalet »riot« på skivan, men de är många). Precis som Hep Stars gjorde med – just det – Svenne Hedlund på sång.

 

Kanske är det allra värsta med snyggrocken att vi låtsas som att det inte betyder något att vara vacker. Som om Kanye hade blivit lika stor om han sett ut som Biggie. Som om Drake och Håkan och SHM hade toppat lika många listor om de liknat Ol’ dirty bastard och Freddie Wadling och High on fire. Vi släpper inte in det fula i våra lurar, vi köper det liksom inte om det inte är polerat, fixat, rengjort.

Gamla nyheter, jo, ja. Och jag som bara ville vurma för ett band som förtjänar ett extraliv.

Om höga anspråk (och 2000-talets »bästa« låt)

På min gamla blogg satte jag ihop en lista över 2000-talets bästa låtar.

(Paus för skratt.)

Tack. Det var roligt, och ringade in mitt unga musikliv. Pop. Kommersiell hiphop. Skräp.

Högst upp på listan fanns i alla fall Broder Daniel. Vad annars. Så här skrev jag då, för lite mer än fem år sedan. Förmodligen den sista texten om BD jag någonsin tar mig för, tror jag, men å andra sidan trodde jag att jag begravt Kent 2006. Så. Ja.

Tills ni återuppstår, tack och god natt BD.

***

När jag gick i fyran bestod Roliga timmen på fredagar av en sak och en sak bara: Småstjärnorna. 20-25 prepubertala dårar som lånade föräldrarnas kläder, snodde skivor från sina syskon och mimade till musik inför resten av klassen. The Verve, Fool’s Garden, Spice Girls, Brainpool, Latin Kings och jag var kär i tjejen som mimade till »My heart will go on«.

Men inte kunde väl jag, lillgamla och blyga ensambarnet, stå där och göra bort mig? Jo då, Jerry Lee Lewis, det var jag. James Brown likaså. Och Henrik Berggren. Min andra eller tredje helt egna CD-skiva var Absolute Pop och den formade mig mer än jag någonsin kan förstå; »Please don’t ask« med Popsicle, »Don’t look back in anger«, Blurs »Charmless man« och så Broder Daniel då, och »Work«.

I gotta go to work, then hurry home
I gotta go to work, then hurry home

Oh every day is just the same
Every day is just the same
Oh, every day is just the same

Man behöver inte ha läst särskilt mycket engelska för att förstå de där raderna. Man behöver heller inte vara uppväxt i ett miljonprojekt i en småstad utan möjligheter. Men det hjälper. Henrik Berggren skrev om den lilla världen jag föddes in i, även om jag om inte fattade det när jag stod där i klassrummet på Bergaviksskolan med kajalen rinnande längs kinderna.

Sedan gled vi ifrån varandra, jag och Henrik. Napster och Winamp och en helt egen dator var komponenterna i den tidsmaskin som tog mig till »Stairway to heaven«, »Start me up« och »In the ghetto«. Allt det där som stod bland vinylerna därhemma var plötsligt tillgängligt några klick och några långa minuter bort, liksom allt det där som dök upp i filmer och reklamer och som man tidigare aldrig hittade. Plastic Bertrand, A Camp, House of Pain. The Hives.

Vid det laget var Broder Daniel helt överskuggade av alla sina fans, de otaliga hysteriskt gråtande och skrikande pandorna. Kulten hade växt och växt och Kent hade inte längre Sveriges mest fasansfulla fans.

Det skulle dröja till Hultsfredsfestivalen 2006 innan jag och Henrik hittade varandra igen. Med »Down in Albion« i handen (en present från den då mycket kompetenta musiktidningen Sonic) satte jag mig i solen framför Pampas och såg hans solospelning. Det var en miserabel konsert under katastrofala förutsättningar. Lunchtid, stekande värme, kasst ljud, så lite folk att vi gick att räkna – alla de som fattat att det där TV-giget hos Kristian Luuk var klassiskt redan innan det sändes hade gått vidare till andra, modernare scener. När jag kom hem igen lät Broder Daniel så mycket bättre än de någonsin gjort innan. Motvind, uppförsbacke, odds som inte går att besegra; BD växte i nederlaget, i glömskan, och ända sedan dess har vi kommit närmare och närmare varandra.

Två år senare, när jag är på väg ut i Stockholmsnatten och längtar lite efter att få lyssna på Parken på t-banan hem, får jag en mobiltelefon tryckt mot örat. Det är någon som står i Göteborg, i Slottsskogen, och håller upp luren mot en massiv vägg av gitarrer och en sprucken röst.

I’m not the boy I used to be
This town has got the youth of me
All the eyes turn hollow
From the work of sorrow
You die young, you die when you’re young

Det är Henrik Berggren som gör »Shoreline« tillsammans med resterna av bandet, för allra sista gången. Det låter som att han talar till mig från andra sidan graven.

Trots att jag står mitt i Stockholm, som gjort ner mig fler gånger än det finns Rocky-strippar, är det ju något annat han sjunger om. Något mindre, något större. Landet där mina föräldrar bor, där mitt och deras studielån växer ikapp, där bröstkorgar urholkas och stolta ryggar knäcks. Platsen där klassamhället fortfarande innehåller en arbetarklass, må vara att den är maskerad till medelklass.

Staden där vi väntade, väntade, väntade på gator och torg och kullersten. Idyllen, där mina kompisar med utländska efternamn inte fick jobb och vi andra inte ens skrev en meritlista. Staden som höll sin hand över vår mun. Staden där alla stirrar och pekar på de som pratar annorlunda och på de som inte ville åka till Thailand efter gymnasiet.

Vi var unga, vi fattade inte då. Vi försökte. Vi drack öl, rökte hasch, dansade och pratade och älskade varandra ibland och i korta stunder så kände vi någonting mer. En smak, en doft, någonting i luften som var lika hjärtskärande nära som undflyende; ögonblick på cyklar och på bussar och barfota på kvällsljummen asfalt när vi behärskade våra öden.

Oh, wild was the world
And wild we burned
We were kings of the streets
Not yet beaten by defeat

But now it’s hard to see
Through a fog of memories
But I remember
When we were winning

Henrik Berggren var också där. Han växte också upp där, mitt i den där delen av världen som ingen låtsas om. Där folk mår lite för dåligt för att våga använda ordet lycklig, men lite för bra för att få en klapp på axeln. »When we were winning« är vår historia.

Den långa versionen, utgiven som b-sida på singeln, är inte på något vis samma låt som det kortare originalet. Den tar sig den tid som originalet inte gör; den tid det tar att berätta historien om själens ödetomter en gång övergavs och som vanligtvis är alldeles för lång tid för att ett band som Broder Daniel ska komma till sin rätt.

Det här Henrik Berggrens »Desolation row«, hans »Jungeland«, hans magnus opus framför alla andra. Med enkla, grovhuggna verktyg bygger han ett monument över 2000-talets Sverige, där du och jag konfronterades med arbetslösheten, tristessen, limbon som har ersatt folkhemmet. Av bara farten tecknar han också våra föräldrar porträtt och berättar om hur han förlorade tusen söta flickor. Raderna om hans mamma – om vad som kunde ha varit och till viss del faktiskt är min mamma – förtjänar en långfilm. Varje gång desperationen och den avgrundslösa rädslan rusar igenom högtalarna vill jag plocka fram telefonen och ringa henne. Säga att det ska ordna sig. Säga att allt som gick åt helvete inte var hennes fel.

My mom held a job
Employed by the state
At the local school
She used to smell of cinamon
She always used to sing
She let her down in spring
When we were winning

But she was worned out
She had to quit her job
And after 30 years of work
Now she’s got nothing
She says she hates her life
And her marriage has failed
But don’t lay down and die
Please be alive

På andra sidan strecket som delar upp livet i då och sen är det precis samma saker som svider. Jag kan prata hur mycket som helst om att jag vuxit upp, lärt mig hantera flyktiga känslor och disparata drömvärld, blivit lite mer balanserad sedan jag ramlade in i 20-årsåldern. Det skulle vara dikt och förbannad lögn.

Uppväxten är också ett delvis förljuget begrepp som antyder att vi blir färdiga någon gång. Att vi skulle glömma bort blodsmaken i munnen från en obeskrivligt intensiv längtan och liksom komma på bättre tankar än att drömma om morgondagen genom att återvända till gårdagen. Det händer ju bara inte. När Henrik ropar »is there still a chance // the fire never dies?« sjunger jag inte bara med, jag ställer frågan med honom, trots att jag egentligen vet svaret.

Och det är ju också det som är det sista argumentet för storheten i hans krönika över då, nu och aldrig – genom mörkret lyser en strimma gryningsljus. Mitt i all den nostalgiska, sömniga sorgen finns ett försiktigt leende. Förhoppningarna må vara förvridna, nu bara skuggbilder av vad de en gång var, saker och ting kanske inte gick som de skulle, men vi blir aldrig för gamla för att vara unga.

Soon, I’ll grow older
But God knows, I haven’t lived yet
Before tonight’s a memory
Let’s go out
I am still young

Life doesn’t wait

Det var länge sedan någon kajal rann längs mina kinder, men numera förstår jag precis vad det är BD säger till mig. Och känslan de väcker i mig med »When we were winning« är precis samma, precis lika starka som när jag stod och låtsasvrålade inför klassen på mellanstadiet.

Nollnolltalet blev aldrig bättre än så här.

© 2018 jimmie lars. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.