Du har väl hört att jag flyttar hem igen i vår (pt III)
Det var natt när hon red in från underjorden. Hon tvekade men jag var säker nog för oss båda, tvärsäker, och ville bara veta mer om hennes läppar.
Jag fick veta allt och det var en bra idé.
Det var länge sedan nu.
April 27, 2013 Leave a comment
Du har väl hört att jag flyttar hem igen i vår? (pt II)
Sista natten i en stad som sover. Underströmmen suger fortfarande tag i ben som trampar vatten och allt ser ut som vanligt. Allt är som vanligt. Ens minnen går på repeat runt omkring en, man behöver aldrig leta särskilt ivrigt för att hitta det förgångna. Det första jag över huvud taget skrev om Lund handlade om att historien ligger som en varm filt över alla fula kanter och gör det värt att stanna till och stirra på detaljer.
Jag lär mig fortfarande. Hundratals år av kunskap är alltid lättare att umgås med än fyra år av okunskap och det är så förbannat mycket skonsammare att misslyckas med sig själv än med någon annan. Och i en kravlös omgivning finns inget utrymme att kräva svar, kräva ansvar.
Jag lär mig fortfarande och kärleken skonade mig. Jag strök ett kors av blod på min ytterdörr och dödens ängel bara vandrade vidare, till nästa dörr och nästa hjärta.
Sista natten i en stad som alltid sov. Underströmmen tog tag i mig till sist och jag gled ifrån alltihop, alla människor och gator och barstolar och parkbänkar och jag vill att du ska veta att jag trampade vatten tills krampen spred sig till bröstkorgen och lungorna och det bara var drömmen som kunde syresätta min hjärna. Kom ihåg det. Det kanske var korkat, det kanske var bortkastad tid, men det var aldrig lätt och det var aldrig för min egen skull.
Du är död och jag lever och hur mycket och hur hårt jag än älskar och lever och slåss kommer jag en dag ställas till svars för det. Men då är väl jag också död, antar jag, och inga krafter i den här världen kan få mig att minnas en enda natt i städer som alltid sov.
April 23, 2013 Leave a comment
När Gud stänger en dörr
Så spränger han taket av hela jävla huset.
Jag har, precis som Joakim Thåström, väntar nere vid stationen i timmar, dagar, månader på någonting. På något stort.
Kanske har det redan hänt. Eller så händer det, nu. Det krävdes en midvintervecka i mars för att jag skulle se den bara himlen ovanför mig. Tänk om jag bara hade tittat upp lite tidigare.
Life is a game of inches. Små skillnader. En halv sekund för långsam och du hinner inte ända fram, en halv sekund för snabb och du är för tidig.
Gud har sprängt taket på mitt hus och himlen tittar in.
March 20, 2013 Leave a comment
Du har väl hört att jag flyttar hem igen i vår? (pt I)
Det är fyra år sedan jag satt här sist. Tvärs över gatan visserligen, tillsammans med katthår och whisky snarare än nya Elle och filterkaffe, men ändå. Det var här det började, det stora, förbannade äventyret som nu har klingat av. Fredrik, Åsa, en polsk kille i Ralph Lauren-skjortor, Josef med skrattet, Julia som älskar Francesco Totti och Julia som gömde sprit i vårt köksskåp. Och Esau såklart, alltid Esau. Ingen av oss hade mustasch och världen hade inget tak.
Häromdagen såg jag min signatur på ett diplom från den här tiden, ett bevis på att “Born 2 Fun” hade vunnit 00-talsquizet på Esaus och mitt lilla hörn av stan. Dit kom vänner och stammisar och när det vara dags att stänga igen efter ett och ett halvt år var där bara människor som andades musik. Människor som visste vad sjukhuset hette där Dylan besökte Woody Guthrie under de där första New York-åren och vad Thåström sjunger om i Nordlicht. Vi byggde ett litet minnesmonument åt Lennart Persson och när jag pratade om honom som en förebild, en konstnär, en man att sakna, så var det ingen som muttrade “pretto”. Eller det kanske det var, men där och då hade man i alla fall smaken att inte säga sådana saker högt. Det var inte som nu.
Sedan byggde en tjej som heter Emilie ett hjärta av skokartonger.
En kväll, tusen kvällar, satt vi här i krokarna och klippte sönder alla nummer av Vice vi kunde hitta, hon och jag och Kristina och Esau och en mindre armé av de där små gosedjuren från IKEA. Vi skulle frälsa oss själva ifrån ondo, från generisk klubbmusik, från allt i den här staden som var ihåligt. Jo, så var det. “Onetwothreefour!” var stridsropet, “Åh!” slagordet. Det är så svårt att inte gråta när jag inser att jag låtit så mycket mindre saker överskugga det vi gjorde, att jag förminskat mig själv och er på det sättet. Förlåt för det. Det har bara varit så bråttom att minnas de som försvunnit helt och hållet.
En sommarmorgon för två år sen vinglade jag fram på spåren nere vid stationen. Jag höll balansen med en plunta i ena handen och en sönderriven slips i den andra och försökte ta reda på vad du kände under de sista ögonblicken. Om du var rädd. Du var ju aldrig rädd annars och det gjorde mig modig. Det gör det fortfarande. Det har funnits många sådana stunder och ibland tänker jag att det är det enda som finns kvar när jag åker härifrån.
Men innerst inne vet jag ju att det finns lika många stunder som glittrar. När the ignorant faces that run this town down inte kunnat styra; när vi var på väg upp för bergen för att ta reda på vad som fanns på andra sidan, när vartenda litet steg var fjäderlätt och när det var enkelt att skapa nya platser att vara hemma på.
När livet förpackades i bilder och filmer och musik som blev överväldigande minnen medan de skapades.
Jag önskar att jag inte givit upp så mycket makt över hur det skulle sluta, det stora, förbannade äventyret, att jag inte behövt åka ännu ett varv i den här stadens torktumlare. Att jag varit lite rikare på färg och lite fattigare på vrede och besvikelse. Det är som det är med det. Jag är aldrig mer än människorna runt omkring mig och när jag nu ska städa ur min sista lägenhet här och släcka det sista lyset visar det sig att jag är mer, av allt, än på länge. Och jag har fortfarande några kärlekssånger kvar att sjunga.
March 17, 2013 Leave a comment
I was hoping it was a lie
Fredagsnatt, mitt i livet. Jag springer uppför berg i mina drömmar och jag vaknar kallsvettig under mina duntäcken när jag kommer över krönet. Jag bokstavligen faller in i medvetande igen. Jag hör röster och mobiltelefoner utanför dörren. Vi har kommit till punkten då jag inte behöver höra vad som sägs, jag vet ändå.
Jag lägger mig ner igen och väntar på något stort.
Sedan blir det måndag.
August 20, 2012 Leave a comment
Du sade att livet var något enkelt
Ett kort tips från någon som vet: om du någon gång får tillfälle att prata med en av dina hjältar, se till att ni har ett ostört skrymsle att sitta i, en back öl att dricka och, viktigast av allt, ett par timmar att avvara åt varandra. Annars ska ni vända på klacken och gå därifrån.
Nu är Håkan Hellström kanske inte en av mina hjältar, snarare någon som stundtals är hädiskt bra på att imitera ett par hjältar som han och jag delar (för en kort förklaring klickar du här, här och här), men det lärdomen går ändå att applicera. Jag fick en halvtimme, som snabbt blev 45 minuter, som den sista av tio-femton journalister och lyckades komma ut på andra sidan med rätt mycket bra material. Men det enda jag kan tänka på nu är hur bra det hade kunnat bli. Hur kul jag kunde haft det, vilket minnesvärt samtal vi kunde haft om Roy Bittan-pianon, Morrissey och om att inte kunna sluta nederlagstippa sig själv.
Det finns bara tid för sådant som garanterat kan sammanfattas i ett enda andetag. Nyanserna faller bort.
När artikeln väl var klar fick jag kapa den med 3000 tecken och det som nu förevigas i tryckpressarna är en text som är både bakbunden och blåslagen.
Jag glömmer säkert den här känslan när pengarna väl dimper ner i plånboken, det brukar vara så. Just nu önskar dock en stor del av mig att jag aldrig tackat ja till den där jävla intervjun från första början.
March 3, 2011 Leave a comment
Jag önskar vinden kunde tala med din röst
Ännu en dag i livet. Jag skickar en bukett blommor till avdelning 30 på Kalmar Länssjukhus. Sedan dricker jag en kopp kaffe till och räknar blåmärken.
Det är ingen stor sak. Vi är fångade i tiden som går.
February 25, 2011 Leave a comment
Jag är snart i slutet av Casablanca (i den scenen jag växte upp i)
Jag har gjort många intervjuer i mitt liv, långa som korta, och jag har varit tämligen nervös inför de flesta. Om en halvtimme läggs ännu en till den långa raden. Den här gången blir upplevelsen något helt annat än jag varit med om förut; jag älskar den här mannen, och jag har gjort det längre än jag kan minnas. Jag har en speciell relation till allt han någonsin har gjort.
Han har såklart ingen aning om det här. Jag hoppas jag kan hålla mig från att säga det till honom.
February 24, 2011 Leave a comment
Zooey Deschanel är inte på riktigt
John Ajvide Lindqvist döper sin senaste novellsamling till Låt de gamla drömmarna dö och fyller den med Smiths-citat. Sådana saker gör det lätt att älska honom. Att han konsekvent ger de missanpassade, de fula, de äckliga en plats i populärkulturen gör honom dessutom alldeles oumbärlig.
För ni kommer väl ihåg att det för varje lyckad, välklädd, klädsamt autistisk kuf i våra popsånger och biofilmer så finns det tusen och åter tusen människor som är så fel på så många sätt att vi inte riktigt vill se dem i ögonen?
Monstren som sover ensamma i sina våningssängar.
February 13, 2011 Leave a comment
Om en amerikansk dröm
Esau skriver fint om den amerikanska drömmens snavande och jag kan liksom inte låta bli att plocka upp tråden. Inte när jag samtidigt lyssnar på Woody Guthrie.
This land is your land är hans enskilt största arv som låtskrivare; en hymn till Kalifornien, Redwood-skogarna och gulfkusten. Den är skriven med samma lätta hand och samma skenbart enkla retorik som resten av hans små pärlor, fylld till lika delar med kärlek till livet på de amerikanska vägarna och tron på socialistiska och kommunistiska värden.
Guthrie var en av otaliga tusen som flydde Oklahoma på 30-talet, från sandstormarna och svälten och fattigdomen som drabbade alla som levde av jorden på något vis, och såg tillsammans med sin gitarr och sitt munspel USA på nära håll under de kommande åren. This machine kills fascists stod det på gitarren, han var en av dem vars sånger spelades in av Alan Lomax på Library of Congress som en del av bevarandet av folkmusiken i landet (Pete Seeger, Leadbelly och Muddy Waters likaså), han slogs och sjöng för de som inte hade någon röst.
“I hate a song that makes you think that you are not any good. I hate a song that makes you think that you are just born to lose. Bound to lose. No good to nobody. No good for nothing. Because you are too old or too young or too fat or too slim too ugly or too this or too that. Songs that run you down or poke fun at you on account of your bad luck or hard traveling.”
The Oklahoma Cowboy, som han kallades när han flyttade till New York, var en genuin lantis, del av den marginaliserade massan som vällde in över Kalifornien och fick det än idag laddade öknamnet ‘okies’. Hans bakgrund lyser igenom i This is your land, det är förståelsen och den oförställda gemenskapen med de minsta såväl som de största som gör låten till mer än hålögt flaggviftande. Guthrie lyfter fram den amerikanska drömmens råvaror så som de är, oavsett vad man gör med dem. De för alla obegränsade möjligheterna, den gränslösa friheten, solidariteten med de utstötta.
Det är lätt att glömma som tänkande europeisk medborgare i detta 2000-tal, men världens enda supermakt skapades inte med tanken att agera världspolis. Att stänga sina gränser. Att fängsla hela generationer människor i drömmens paradoxer. Att ha obegripligt låg klassrörlighet. Att låta de kompromisslösa kraven på individens absoluta frihet svingas som slagträn av män som George Bush och Bill O’Reilly.
Att lyssna på Woody Guthrie är att påminnas om det, om mötet mellan tanken om kollektiv styrka och människans medfödda rätt att bestämma över sitt liv. Det kan vara värt att lägga sitt förakt för världsordningen som premierar gamla, vita (och ibland döda) män åt sidan för det ändamålet.
—
Oh well, här är hur som hur en liten lista med några drömmar jag drömt.
July 26, 2010 Leave a comment