Eternity on trial

Jag fryser och jag svettas. Det tog inte mer än ett andetag innan febern tog mig, direkt på perrongen. Spår 2A. Det är svårt att komma hit, att komma hem.

Igår satt vi och räknade. Var påsken tidig ifjol? Eller sen? När var det hon dog? Jag kommer ihåg, säger ingenting, för vi var i Malmö när beskedet kom, mitt i solen med en cappucino som smakade piss och jag var tömd redan innan. Helt tom. Det verkar finnas så många därute som kan krama bekräftelser ur vem som helst; korkade killar som flåsar, brudiga brudar som inte vet om att de är rädda för ensamheten, ligga ligga ligga. Kul. Jag är uppriktigt glad för de som kan jobba så. När pisset skvalpade omkring i magen och jag misströstade så jag svettades, då hade jag behövt lite bekräftelse. Lite tro på mig själv.

Tänk, ingen berättade för mig att det var den lätta biten. Att sörja och vara tom och längta efter sånt som försvunnit blir väldigt snart väldigt enkelt och till slut finns bara det. Saknad, som aldrig behöver möta verkligheten.

Jag hittar en låda i garderoben. Jag skulle kunna säga att jag hade glömt bort men det är klart jag inte hade. Det är en sån låda. På locket – you’re my flower, i’m your bee. Inuti – mer ord. Stora ord. De hade jag faktiskt glömt, kanske förträngt. Jag tror säkert hon menade de allihop, att för alltid verkligen betydde för alltid, och jag vet att jag läste de som om det var sanningen jag tog del av. Men det är ju som det är. Två människor som lever ihop har nog med saker att kämpa med även utan en förbannad evighet att tänka på och vad är förresten evigheten om inte små obetydliga saker staplade på varandra, en i taget?

En kyss. En dålig sommarnatt, när alla sängar är för små och all beröring skaver. Ett bråk om olivolja på PrisXtra. Evigheten är slentrian. Evigheten är vardagsromantik utan trygghet eller spänning (can’t have on without the other). Evigheten gör allt det festliga och sensuella och extravaganta grått och dött.

Häromveckan fick jag höra att den fysiska attraktionen mellan två människor försvinner efter sex månader. Sedan är tiden ute. Sedan måste det finnas något annat där istället. Trygghet i varandra kanske, så man på riktigt kan börja utforska den gemensamma varelse man håller på att bygga. Inget tjafs om evigheten. Bättre kokböcker, mod nog att göra sina fantasier till kladdig, svettig verklighet, ett par gemensamma drömmar. Såna saker. Jag sade ingenting om det då. Jag såg in i hennes ögon och det kändes, verkligen kändes, och då ville jag bara vara förutsättningslös och charmig och närvarande. Jag tror jag lyckades.

Orden tar aldrig slut, och precis därför gäller det att vara återhållsam. För var ska alla få plats?

Jag skickar mitt andra sms på raken, trots att jag är så mycket snabbare på att svara och att det andra bara handlar om tågresor och banarbete och jag ångrar mig direkt. Jag är sån. Skriver mycket, ofta, nära. Ibland tänker jag att jag har för mycket ord och för mycket som behöver få en form i ord, ibland att jag bara har för lite annat att göra. Jag har i alla fall aldrig förstört något medelst sms. Jo, kanske chansen att få umgås med tjejen som snärjde mig med jazz och en dyr villa och som inte smakade någonting, samtidigt var hon knappast någon som faller för någon som mig. Med eller utan mina ord.

Bland utkasten i mobilen finns en liten novell på fyra kapitel, någon bussdikt och andra långa sms, nyskrivna och gamla, vissa antika. Jag borde ju skicka iväg dem.
Jag ska göra det.
SKA.

Å andra sidan var det så mycket enklare när mina händer var tomma och alla blommor jag plockade lades på gravstenar och jag aldrig skickade några sms efter tolv. Allt var enklare.

Som om jag saknar det. När jag läser alla de där orden i den där lådan i dag gör det inte ont. Jag förlorade henne – eller om det var hon som förlorade mig? – och jag saknar att prata med henne, prata musik och illa klädda människor och idioter från Kalmar, men jag låtsas inte som om jag kommer ihåg hur hon doftade eller om hennes läppar blev torra i november. Och jag kommer ihåg att vissa ord måste förbli ord, vissa ord måste falla till livlösa till marken och lämnas där.

Som banarbete.
Jag får aldrig mer skriva banarbete i ett sms.
Varför frågade jag om banarbete?

Det är Banverkets fel. Såklart. Avgå.

Fan. Det är tur (för mig) att hon redan tycker om mig.

(Och jag har redan börjat skriva en tågsmsnovell som är så fyndig och vacker och vibrerande att hon kommer radera ordet banarbete ur sitt ordförråd. Eller är det för mycket med tre raka sms?

FAN.)

Fyra vårdagar senare känns det som om livet har sneddat i kurvan och redan är inne på upploppsrakan. Maxpuls och bubbel i ådrorna, svag yrsel och fotoblixtar. Den första doften av sommar är alltid en olympisk sprintfinal; den skånska himlen drog isär gardinerna och jag tinade i värmen, bit för bit, tills det bara var den där stenhårda klumpen längst in som inte kokade. Sedan drog jag ner persiennerna, talade med vänner från förr och så släppte isarna.

Det är märkligt att det finns så mycket tid och så få betydelsefulla stunder.

Ikväll är varje tanke en rysning. Jag återvinner minnen från de senaste åren och bygger ståtliga monument som ska hindra mig från att fortsätta färglägga i grått och svart. Några extra detaljrika morgnar i en syrefattig etta i Johanneberg blir ett veritabelt fyrverkeri, fjolårets första vårdag på Östgötavägen med vännerna och ett födelsedagsbarn är ett glittrande bollhav, skrål och växtvärk och dödsknark som skilt den ena veckan från den andra växer till långt mer än tidsfördriv.

Och över allt faller en skugga från en smäcker staty i brons och kastanjebrunt och i luften hänger en svag men ack så berusande doft som väcker delar av mig jag inte behövt bry mig om på så länge. Det luktar lätt och sött, med dova, mullrande undertoner och hjärtats dubbelslag får mig att leta efter källan. Det verkar som jag skapar fritt ur minnet.

Isarna har sannerligen släppt.

Under mina ögonlock fladdrar drömmarna förbi. Knivskarpa, högupplösta, sorterade i alfabetisk ordning. Genom skosulorna rinner regnvattnet in och får varje stressat steg att låta som två par läppar som lämnar varandra. Sen lägger jag mig i soffan, med ryggraden krökt och ansiktet tryckt mot kudden och rycker till för varje litet ljud utanför dörren. Rasslande nycklar, klackar mot kall betong, bekanta basgångar. Fredag har blivit lördag och ingenting är som vanligt.

Under mina ögonlock fladdrar drömmarna förbi.

Jag blev rastlös och tömd på lust. Februari. Sedan satt vi i en bil och pratade om att vakna upp till gryningsljus och känslan av att vara olyckligt kär i ingen speciell. Hon hade sovit ut, jag hade glömt om jag bara drömt eller legat med uppspärrade ögon hela natten. För en gångs skull spelade distinktionen roll. Hur som helst pratade vi om den och andra lögner som vi berättar för varandra, som vi rättar våra liv efter, och så här någon vecka efteråt experimenterar jag med mig själv. Sträcker på dygnet, håller upp ögonlocken med tummarna och väntar på att jag ska börja se saker. Det fungerar. Jag hittar tillbaka till en kväll för länge sen och utan att veta vad som var på riktigt och vad jag har blandat ihop med andra små stunder rullar filmen.

I hennes ögon finns djup, där finns ett spektra bredare än vad någon skulle kunna önska sig. Hon har upplevt saker, varit på platser och låtit dem fylla henne till bredden, älskat och hatat och svikit. Hon har hållit vinglaset sådär ledigt mellan pekfingret, långfingret och tummen förut och vet exakt hur det ser ut. Hon vet att hon fångar uppmärksamhet när hon knycker på nacken för att kasta upp håret över axeln, eller när hon rör fingertopparna runt glasets kant. Hon vet.

Jag vet ingenting. Jag klättrar in i hennes ögon, låter mig förhäxas av skådespelet och den fabricerade spänningen mellan oss. Det krävdes bara en blinkning, en svag lutning på huvudet från henne för att hon skulle övertyga mig om att betala taxiresan från Sankt Eriksplan till Djursholm.

Jag fyller i luckorna, de vita områdena där det inte finns några lettrådar. Trivs hon med att vara passivt aggressiv mot mig eller kommer det av gammal vana? Av för många, för dumma pojkar? Jag vet inte. Jag vet att hon gärna låter dem läsa in saker mellan raderna, att hon inte gör sin flykt till någon hemlighet. Det säger hon till mig, mellan raderna. Hon fingrar på sin mobil och jag gissar mig till att hon låter någon veta att hon sitter här med mig, med ett fullt glas vin i handen och tre tomma på bordet.

Hon vet att hon är bra, eller åtminstone bättre än mig. Jag jagar hennes hjärta medan hon röker, dricker och pratar om sådant som passar sig. Jag frågar vad hon ska göra när hennes praktik på byrån är över – hon svarar med att gå till baren. Jag säger att jag har aldrig har sett hennes favoritfilm – hon säger att den finns att hyra nästan överallt. Jag ger henne min hand, knuten runt mina timmar och dagar, men hon vill bara höra nästa spår på Miles Davis-samlingen. Jag önskar att jag kunde låta nålen falla ner på Kind of Blue, leda henne in till sovrummet, älska med henne på ett ledigt, bekvämt sätt, lagom svettigt och inte alls kladdigt. Kanske kan jag göra det, men jag vet inte; med henne måste jag veta.

Hon knycker på nacken och kastanjebruna lockar faller över en bar axel. Hon har låtit det växa sedan jag såg henne för första gången, när hon ramlade in i mig på Mariatorget, på väg mot Skinnarviksparken i skymningsljuset. Hon gick hand i hand med sin pojkvän. Hans brott var att falla för henne, mitt håller på att bli detsamma. Där och då var hon en hägring, en verklighet utom räckhåll för sådana som jag, nu har hon bjudit in mig till sitt lilla hörn av världen. På vägen dit dricker jag en flaska till och kommer på irrvägar och jagar regnbågar som inte finns men hon låter dörren stå på glänt. På vilka villkor vet jag inte.

Vi har inte sex inatt. Eller, jag har sex med henne. Jag går ner på henne, hon smakar ingenting, och jag förstår att det här är precis vad hon väntade sig. Hon är nyrakad, överallt, och hennes doft är som hennes sätt – söt, svag i konturerna, flyktig. Hon växer av min totala uppmärksamhet och ömhet och hon ger inget tillbaka och varför skulle hon? Jag är uppriktigt nöjd över att få stå på knä mellan hennes ben, med huvudet gömt under hennes ljusa linneklänning och upphetsningen som ett vibrato i bröstet. Hon tar en stor klunk vin strax innan hon kommer, eller låtsas komma, och lyfter upp mig i käken för att kyssa mig. Hennes tunga smakar inte någonting den heller.

Vi vaggas av varandras tunga andetag och jag somnar med henne i min famn. När jag vaknar av hennes vattenkokare morgonen efter undrar jag om hon verkligen har en tatuering över nyckelbenet eller om det är något jag hittat på.

Snålvinden drar in genom sprickorna i väggen som vetter mot snöflingorna. Ännu en natt. Får frågan om hur många tragedier jag har varit med om egentligen. Stoppar ner huvudet extra långt i datorskärmen och letar efter en låt jag redan hittat medan jag säger något om att de är få men enorma. De är alltid nära i alla fall, alldeles runt kröken.

De tragedier som förföljer mig är fortfarande allt det jag aldrig gjorde och det jag aldrig sade. Med principen att aldrig mera ångra sådant som inte blev ställer man till med rabalder ibland och trampar på några tår man helst låter vara ifred.

Så, ja, de åskmolnen är egentligen den enda drivkraften jag behöver för att gå upp ur sängen. I dag är första dagen i ditt ångerfria liv.

Tänker på det nu när jag hetskonsumerar Studio 60. Ännu en natt. Matt Alby poppar piller, äter skräp, lever på kontoret, skriver och skriver och skriver och lever för att vara rolig i hennes ögon. Han vill imponera. Innan jag träffade honom trodde jag att det var ett alldeles vidrigt skäl för att skriva och en drivkraft som solkade ner redan nersvärtade bokstäver och ord. Kvinnor är inte musor, bara helt vanliga jäktade, småtjocka, livshungriga, ömsom korkade, ömsim geniala, underbara människor. Precis som alla oss andra. Jag har inte övergett den maximen, men det blir svårare och svårare att övertyga mig själv att det här bara handlar om offentlig terapi och hastigt hantverk. Jag vill ju också imponera. På tjejer, såklart.

Här sitter jag då, klämd mellan de vars beundran jag så desperat kräver och de försvunna som jag så desperat saknar. Ibland är de inga särskilda, formlösa påhitt av en överaktiv fantasi, ibland är de faktiska personer med riktiga personnummer och riktiga garderober, med riktiga skelett. Jag begär inte att någon ska förstå varför, men det går att må rätt bra där.

Tänk att det alltid är de lugna kvällarna som slutar längst in på småtimmarna. Man sänker garden, låter omvärlden strömma in och till sist är varje tanke självlysande. Stjärnhimlen läcker som ett durkslag.

Just den här natten nöjer jag mig med det.

De breda, djupa revorna gör vi någon annan gång.

“Jag har tänkt på dig.”
“Men jag kommer inte ihåg någonting. Är det här en så bra idé?”
“Det är nog både och.”

Jag minns allt. Försök inte att gömma undan saker för mig, jag vet vad som saknats. Jag saknar alltid något.

Previously on Battlestar Galactica:

Tid. Inte ett helt självklart begrepp.

Jag baserar en hel kandidatuppsats på att ifrågasätta tiden, ändå kan jag bara komma fram till en enda självklar sanning. Hundratals timmar, tusentals sidor doktorsavhandlingar, miljontals små synapser senare finns bara en fattig maxim kvar, lika ofullständig som obändlig, en sorts abstrakt stålbalk. Armeringsjärn under plattityder av bomull.

Tiden räcker aldrig till.

En vän jag inte visste fanns frågade mig ikväll om jag hade haft kontakt med honom på slutet. Det hade jag ju. Jag visste att han hade ett svart hål innanför västen och jag visste att det var därför vi hade kommit varandra så nära. Jag visste inte att det skulle vara han som försvann innan jag gjorde det. Jag trodde vi skulle ha fler stunder tillsammans där vi kunde prata om det, lösa upp knutarna, finna tröst i varandras spegelblanka ögon. Jag trodde vi hade mer tid. Det var dikt och förbannad lögn.

För tiden räcker aldrig till.

Du får tusen och en chanser, och du behöver alltid en till. Saknaden tar aldrig slut.

Mitt badrum är en sorglig syn. Golvet är kalt och dammigt sedan badrumsmattan blev utvisad och handfatet hinner aldrig riktigt vara vitt innan jag häller ut överblivet kaffe. Ett svart duschdraperi äter ljus. Det samsas på duschstången med en textilhylla från IKEA som egentligen ska hänga i garderoben och alla kläder jag torkat men inte hängt tillbaka.

Jag har gjort ett sant halvhjärtat försök att inreda enligt god smak och funktion. Hela mitt rum – alla rum jag någonsin bott i, förresten – är och har varit komponerat enligt samma ofullständighet. Suget efter ett riktigt ombonat hem, så rent och behagligt att man bara vill gå runt och vara, det vaknar och dör på samma tid det tar att äta en flyttpizza. Värdelöst, javisst, särskilt som modern medelklassman med alla förutsättningar i världen att ägna mellanrummen åt bobyggande. Jag har inte ens gjort ett ärligt försök att sätta upp mina inramade vinyler.

Allt handlar såklart om att det är så mycket viktigare att bryta upp ramarna och lyssna på skivorna.

Just nu sitter jag och stirrar på en hög med tvätt som alldeles snart blir besvärligt stor. Jag tänker att det får vara nog, äntligen, och jag reser mig från skrivbordet. På vägen välter jag ner en liten burk med gamla pins från soffbordet; Jens Lekmans löv, Popsicles logga, Death Cabs korp. Så jag sätter mig ner igen, upptäcker att varken jag eller Spotify har Transantlanticism, köper skivan på iTunes, börjar botanisera i mina tidigare köp, hamnar på Pirate Bay för att leta upp Eldkvarns jubileumskonsert på Cirkus från i julas och dokumentären om Atlantic Records som jag en gång hade på DVD men slarvade bort och…så har en timme gått. Tvätthögen ligger kvar. “Badrumsmatta” står fortfarande inte på inköpslistan som ligger bredvid tangentbordet.

Andra saker kommer i vägen. Viktigare saker.

Jag har försonats med tanken på att aldrig ha ett ombonat badrum.