En halv kyckling.

Det var allt jag åt. Resten ligger i en låda som ligger i en påse som ligger i en balja med det kallaste vattnet jag kunde frammana ur kranen. Nu sitter jag med en whiskey sour utan is – citrondropparna torde ge min medeltida kost lite schvung.

Kylen går inte mer och liket står i ett hörn i köket.

***

Podden »Dear sugar« tar itu med en extrovert kvinna som bara bråkar med sin introverta man när de ska träffa folk. Hon vill allt, han vill inget. »Vad är det för fel på mig och mina vänner?« frågar hon, trots att hon verkar förstå varför han möglar i soffan.

Inget alls, såklart. Han hatar sig själv, han hatar blygseln, han föraktar henne för att hon är bra på allt det han är dålig på. Och det säger de också, experterna och kvacksalvaren som rådgör.

En passiv man är ingen man alls, en blyg man är vad värre är: en kvinna. Till och med här och nu, i det svenska välståndet, är det svårt att hitta någon, man som kvinna, som ser (ner) på en passiv, blyg, osäker man med något annat än bubblande svart förakt.

Podden »Dear sugar« tar itu med det och jag (passiv, blyg, osäker) hade behövt den för länge sedan.

***

Nu bajsar den sämsta katten på toagolvet. Jag ser honom från soffan. Han ser mig. Han är osäker, otrygg, passiv, precis som jag var när jag flyttade runt i staden som han gör nu. Vi har våra sätt att hantera det: jag söp, han bajsar på toagolvet. En decimeter från kattlådan.

Jag hatar honom av hela mitt hjärta.