Magnus Uggla är cool.

Det påmindes vi om i hans sommarprat (fem plus, årets bästa, nu är sommaren över, håll käft!). Hantverkaren Janne Schaeffer hatade hans musik. Studiomusikerna på debuten skämdes så att de ville vara anonyma. När han fick pris fick han äta Malou von Sivers-vinner-stora-journalistpriset-mycket skit.

Han sminkade sig som Bobbo Viking och hade mage att vrida upp David Bowie-reglagen så högt att INGEN förstod vad han sysslade med. Då, i alla fall. I dag är Bobbo Viking omhuldad, med rätta, som en köns- och genreöverskridande milstolpe. Bra och viktigt och allt sånt som vi tycker att snabba tyckare på kultursidorna är i dag. Han omsatte i praktik det de progressiva rörelserna pratar om: han var och är en fyrbåk för normbrytande.

Men lyssna inte på mig. Lyssna på »Bobbo Viking«. Lyssna på »Hallå« och »Mrs Space« och »Raggarna«.

***

Jag kommer och tänka på Håkan Hellström, Ugglas antites.

Det dröjde till 2013 innan han gnuggade bort det sista av sitt cool. Till spelningen på Slottskogsvallen det året kom han ut i höghatt och kängor.

Höghatt och kängor. Som vore han Kajsa Grytt eller Stevie Nicks.

Sedan bjöd han upp Thomas Öberg på scen, som skrek »håll käften! Konserten är slut! Gå hem!« och sparkade hål i luften och i hela kvällen. Håkan har inte lämnat hans skugga sedan dess.

Thomas Öberg däremot, odlar sitt cool.

***

Men ja, jo, det är svårt att vara cool. Ingen bryr sig om sånt längre, verkar det som. En artists värde måste vara instrumentellt för att den ska bli uppburen, eller (visuellt) estetiskt. Är du inte som Beyoncé så får du vara som Amanda Bergman, liksom. Två av våra mest värdefulla röster, men alltjämt strömlinjeformade på sitt eget sätt.

Och därför har de också noll cool kvar.

Cool har ingen mening med sin färd. Cool kan vara politik, men aldrig en sakfråga. Cool är mer yviga gester än debatt, anspråkslöst men samtidigt våldsamt intresserat av att bevara integriteten.

Cool är Magnus Uggla. Cool är att bara köra på, så länge det går, hur det än går.

***

Igår släppte Pascal en ny låt. De är varken coola, snygga eller instrumentella, de bryr sig för mycket om småsaker som hur andedräkt känns när man hånglar (»kött och mjölk«) och hur det faktiskt känns att vara ensam (»en misshandlad hund sover i mig«).

Men de är bäst på kärlek. Och covers. Och att sjunga lite på engelska i låtar på svenska.

Nya låten heter »Forever«.

Och jag köpte nästan biljett till vidriga Way out west bara för att se de spela den i natt.