Himmeln över Kirseberg är om inte hypnotisk, så åtminstone bedrövligt vacker. Jag bor fem minter bort, under järnvägen, mitt i mellan Östervärn och Värnhem, eller kanske säger man Midhem. Det är i alla fall längst ut på fingertoppen av handen som är innerstaden. Kommer man gåendes från norr tornar Värnhem och Entré upp sig som massiv mur mot alla små gator beströdda med rottweiler-skit och mediabyråer och snygga smålänningar.

Det ser vedervärdigt ut.

I Kirseberg är allt litet. Tonåringar sitter ute på parkbänkar och vänslas, för var de ska annars ta vägen, och från alla små grus- och konstgräsplaner hörs fotbollsspelare skratta, vråla, flåsa.

Här vill jag bo, här vill jag leva.

***

Fy fan för Stockholm, förresten. Så kladdigt det är.

***

Fy fan för etablissemanget, förresten.

Jag trodde att jag blev en del av det när jag tog emot mitt passerkort till radiohuset i Malmö och visst, under en tid satt jag och ringde på grejer för en nyhetsredaktion. Då var jag inne i värmen. Folk svarade när jag ringde och alla tog mig på allvar. Sedan fick jag göra något långt viktigare: att lyfta fram de berättelser vi anstränger oss allra mest för att tysta ner.

De om sex. Kärlek. Romantisk och sexuell identitet.

Och så satt jag utanför och tittade in, igen.

De annars så noggranna kvällstidningarna lyfter sex som en aktivitet bland andra, som träning och karriär, i det ärofyllda projektet »Jag«. Så knullar du bäst, snabbast, hårdast. Så ger du henne en fontänorgasm. Så vet du om han är otrogen.

De annars så samvetsgranna lokalradiostationerna slarvar. Typ: så påverkar porren de unga, enligt en snubbe som ibland snackar med kids.

Dagens nyheter sket ner sig av upphetsning när regeringen offentliggör den stora sexvanestudien (i den egna tidningen, no less) och gjorde uppföljning på ett enda vis: det andra partiet fick uttala sig dagen efter.

Det stora fördjupande nyhetsprogrammet i radio, Studio ett, fnissade när de hade mig och landets auktoritet nummer ett (professor Lotta Löfgren-Mårtensson) i studion. Det var väl lite pinigt att fråga om svenskarna har mindre sex nu än tidigare, en fråga som ironiskt nog inte är ett dugg intressant ur sin kontext (det handlar ju om mängd i förhållande till förväntningar och fysiskt välmående).

Få, om några, som jobbar på något av de etablerade mediehusen vet särskilt mycket om hur man bedriver journalistik om sexualitet. Ingen bryr sig. Eftersom läsare och lyssnare och tittare är så hungriga på att lära sig om, prata om, och få resonera och tvivla och definiera sig själva gentemot berättelser om sex och kärlek, så är det lugnt. Det är enkelt att prångla ut »så här gör du«-grejer om onani – det är svårt att prata med män om hur SSRI-preparat, kroppsångest och erektionsproblem hänger ihop.

Jag vet. Jag gör både och, varje vecka.

Och jag står utanför och tittar in när Expressens ledarredaktion likställer sexuell och psykisk hälsa med att få komma till då och då.

Det är coolt att vara punk. Men det är fan så ensamt när man vill att någon ska lyssna.