Men du är fortfarande ifrån mig
och jag tar fortfarande åt mig
av vad du sa när jag drog

Två år senare möter Lorentz mig med full kraft. Då, 2014, var allt öken. Jag åt ingen frukost, men en dubbel vindaloo till lunch och två stora starka till middag. Sen sprang jag på ett löpband tills jag var helt säker på att jag inte kunde känna något, besvikelse eller sorg eller ens ensamhet. Jag hade försökt lappa ihop en tunn relation, älskat av gammal vana, och blivit så trött att jag både blivit arbetslös och viljelös. Den våren fanns ingen kåtma i luften.

Så givetvis var »Kärlekslåtar« inget för mig. Jag var inte där. Nu, däremot, två somrar senare, är det som att jag hör honom för första gången.

Tre på natten i Jesus
… Champagnedrömmar, tänker bara på mig själv nu
Tror det är narcissismen, tror hon ser mig i fel ljus
Fuck it, det är aldrig som man tror
Gör man rätt så gör det ont

Jag vevar skivan om och om igen, medan jag måttar müsli till frukosten och steker porchetta till lunchen och river savoykål till mellanmålet. Jag springer fortfarande men inte från allt. Så mina gamla skjortor passar inte längre, och jag har slutat skölja ner vardagarna med två stora starka. Och jag äter alltid frukost nu.

»Kärlekslåtar« är något för mig.

Fransmännen hade ett begrepp för bergssluttningar som är för branta för bilar, hors catégorie. Utanför kategorierna, fritt översatt. Numera använder de det bara i Tour de France när cyklisterna ska över berg så majestätiska att de inte går att kategorisera på sifferskalan. Mont Ventoux. Alpes d’Huez. Col du Tourmalet. Col du Galibier. Legendarer i sin egen rätt, sluttningar och serpentiner som cykelkännaren kan känna igen på stillbilder på asfalten.

Lorentz befinner sig här. Lorentz är hors catégorie. Han är kanske inte en legendar i sin egen rätt, men »Där dit vinden kommer« välte världen över ända när den kom – och den välter mig över ända nu, när »leva life« sjunkit ner i vardagsspråket. Jaqes vers som landar klockan tre i Jesusparken, den är…något som inget annat är.

En veckan när Håkan Hellström släpper nytt och liknar sig själv så mycket att skivan låter ironisk, som »Varan-tv«, så är Lorentz mitt i (då)tiden, som »Brideshead revisited«. Här, där, en fluga på väggen i mina minsta, småsinta, sårade humör.

Och jag som trodde att historien skulle minnas Newkid som den stora mjukisen från 10-talet.

***

Med det sagt, Newkids version av »Sarah« mördar Mauros.