jimmie lars

journalist malmö misc

Meny Stäng

Om höga anspråk (och 2000-talets »bästa« låt)

På min gamla blogg satte jag ihop en lista över 2000-talets bästa låtar.

(Paus för skratt.)

Tack. Det var roligt, och ringade in mitt unga musikliv. Pop. Kommersiell hiphop. Skräp.

Högst upp på listan fanns i alla fall Broder Daniel. Vad annars. Så här skrev jag då, för lite mer än fem år sedan. Förmodligen den sista texten om BD jag någonsin tar mig för, tror jag, men å andra sidan trodde jag att jag begravt Kent 2006. Så. Ja.

Tills ni återuppstår, tack och god natt BD.

***

När jag gick i fyran bestod Roliga timmen på fredagar av en sak och en sak bara: Småstjärnorna. 20-25 prepubertala dårar som lånade föräldrarnas kläder, snodde skivor från sina syskon och mimade till musik inför resten av klassen. The Verve, Fool’s Garden, Spice Girls, Brainpool, Latin Kings och jag var kär i tjejen som mimade till »My heart will go on«.

Men inte kunde väl jag, lillgamla och blyga ensambarnet, stå där och göra bort mig? Jo då, Jerry Lee Lewis, det var jag. James Brown likaså. Och Henrik Berggren. Min andra eller tredje helt egna CD-skiva var Absolute Pop och den formade mig mer än jag någonsin kan förstå; »Please don’t ask« med Popsicle, »Don’t look back in anger«, Blurs »Charmless man« och så Broder Daniel då, och »Work«.

I gotta go to work, then hurry home
I gotta go to work, then hurry home

Oh every day is just the same
Every day is just the same
Oh, every day is just the same

Man behöver inte ha läst särskilt mycket engelska för att förstå de där raderna. Man behöver heller inte vara uppväxt i ett miljonprojekt i en småstad utan möjligheter. Men det hjälper. Henrik Berggren skrev om den lilla världen jag föddes in i, även om jag om inte fattade det när jag stod där i klassrummet på Bergaviksskolan med kajalen rinnande längs kinderna.

Sedan gled vi ifrån varandra, jag och Henrik. Napster och Winamp och en helt egen dator var komponenterna i den tidsmaskin som tog mig till »Stairway to heaven«, »Start me up« och »In the ghetto«. Allt det där som stod bland vinylerna därhemma var plötsligt tillgängligt några klick och några långa minuter bort, liksom allt det där som dök upp i filmer och reklamer och som man tidigare aldrig hittade. Plastic Bertrand, A Camp, House of Pain. The Hives.

Vid det laget var Broder Daniel helt överskuggade av alla sina fans, de otaliga hysteriskt gråtande och skrikande pandorna. Kulten hade växt och växt och Kent hade inte längre Sveriges mest fasansfulla fans.

Det skulle dröja till Hultsfredsfestivalen 2006 innan jag och Henrik hittade varandra igen. Med »Down in Albion« i handen (en present från den då mycket kompetenta musiktidningen Sonic) satte jag mig i solen framför Pampas och såg hans solospelning. Det var en miserabel konsert under katastrofala förutsättningar. Lunchtid, stekande värme, kasst ljud, så lite folk att vi gick att räkna – alla de som fattat att det där TV-giget hos Kristian Luuk var klassiskt redan innan det sändes hade gått vidare till andra, modernare scener. När jag kom hem igen lät Broder Daniel så mycket bättre än de någonsin gjort innan. Motvind, uppförsbacke, odds som inte går att besegra; BD växte i nederlaget, i glömskan, och ända sedan dess har vi kommit närmare och närmare varandra.

Två år senare, när jag är på väg ut i Stockholmsnatten och längtar lite efter att få lyssna på Parken på t-banan hem, får jag en mobiltelefon tryckt mot örat. Det är någon som står i Göteborg, i Slottsskogen, och håller upp luren mot en massiv vägg av gitarrer och en sprucken röst.

I’m not the boy I used to be
This town has got the youth of me
All the eyes turn hollow
From the work of sorrow
You die young, you die when you’re young

Det är Henrik Berggren som gör »Shoreline« tillsammans med resterna av bandet, för allra sista gången. Det låter som att han talar till mig från andra sidan graven.

Trots att jag står mitt i Stockholm, som gjort ner mig fler gånger än det finns Rocky-strippar, är det ju något annat han sjunger om. Något mindre, något större. Landet där mina föräldrar bor, där mitt och deras studielån växer ikapp, där bröstkorgar urholkas och stolta ryggar knäcks. Platsen där klassamhället fortfarande innehåller en arbetarklass, må vara att den är maskerad till medelklass.

Staden där vi väntade, väntade, väntade på gator och torg och kullersten. Idyllen, där mina kompisar med utländska efternamn inte fick jobb och vi andra inte ens skrev en meritlista. Staden som höll sin hand över vår mun. Staden där alla stirrar och pekar på de som pratar annorlunda och på de som inte ville åka till Thailand efter gymnasiet.

Vi var unga, vi fattade inte då. Vi försökte. Vi drack öl, rökte hasch, dansade och pratade och älskade varandra ibland och i korta stunder så kände vi någonting mer. En smak, en doft, någonting i luften som var lika hjärtskärande nära som undflyende; ögonblick på cyklar och på bussar och barfota på kvällsljummen asfalt när vi behärskade våra öden.

Oh, wild was the world
And wild we burned
We were kings of the streets
Not yet beaten by defeat

But now it’s hard to see
Through a fog of memories
But I remember
When we were winning

Henrik Berggren var också där. Han växte också upp där, mitt i den där delen av världen som ingen låtsas om. Där folk mår lite för dåligt för att våga använda ordet lycklig, men lite för bra för att få en klapp på axeln. »When we were winning« är vår historia.

Den långa versionen, utgiven som b-sida på singeln, är inte på något vis samma låt som det kortare originalet. Den tar sig den tid som originalet inte gör; den tid det tar att berätta historien om själens ödetomter en gång övergavs och som vanligtvis är alldeles för lång tid för att ett band som Broder Daniel ska komma till sin rätt.

Det här Henrik Berggrens »Desolation row«, hans »Jungeland«, hans magnus opus framför alla andra. Med enkla, grovhuggna verktyg bygger han ett monument över 2000-talets Sverige, där du och jag konfronterades med arbetslösheten, tristessen, limbon som har ersatt folkhemmet. Av bara farten tecknar han också våra föräldrar porträtt och berättar om hur han förlorade tusen söta flickor. Raderna om hans mamma – om vad som kunde ha varit och till viss del faktiskt är min mamma – förtjänar en långfilm. Varje gång desperationen och den avgrundslösa rädslan rusar igenom högtalarna vill jag plocka fram telefonen och ringa henne. Säga att det ska ordna sig. Säga att allt som gick åt helvete inte var hennes fel.

My mom held a job
Employed by the state
At the local school
She used to smell of cinamon
She always used to sing
She let her down in spring
When we were winning

But she was worned out
She had to quit her job
And after 30 years of work
Now she’s got nothing
She says she hates her life
And her marriage has failed
But don’t lay down and die
Please be alive

På andra sidan strecket som delar upp livet i då och sen är det precis samma saker som svider. Jag kan prata hur mycket som helst om att jag vuxit upp, lärt mig hantera flyktiga känslor och disparata drömvärld, blivit lite mer balanserad sedan jag ramlade in i 20-årsåldern. Det skulle vara dikt och förbannad lögn.

Uppväxten är också ett delvis förljuget begrepp som antyder att vi blir färdiga någon gång. Att vi skulle glömma bort blodsmaken i munnen från en obeskrivligt intensiv längtan och liksom komma på bättre tankar än att drömma om morgondagen genom att återvända till gårdagen. Det händer ju bara inte. När Henrik ropar »is there still a chance // the fire never dies?« sjunger jag inte bara med, jag ställer frågan med honom, trots att jag egentligen vet svaret.

Och det är ju också det som är det sista argumentet för storheten i hans krönika över då, nu och aldrig – genom mörkret lyser en strimma gryningsljus. Mitt i all den nostalgiska, sömniga sorgen finns ett försiktigt leende. Förhoppningarna må vara förvridna, nu bara skuggbilder av vad de en gång var, saker och ting kanske inte gick som de skulle, men vi blir aldrig för gamla för att vara unga.

Soon, I’ll grow older
But God knows, I haven’t lived yet
Before tonight’s a memory
Let’s go out
I am still young

Life doesn’t wait

Det var länge sedan någon kajal rann längs mina kinder, men numera förstår jag precis vad det är BD säger till mig. Och känslan de väcker i mig med »When we were winning« är precis samma, precis lika starka som när jag stod och låtsasvrålade inför klassen på mellanstadiet.

Nollnolltalet blev aldrig bättre än så här.

© 2018 jimmie lars. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.