Kanske är det för att de var min första intervju, kanske är det för att jag nu blickar inåt, ordentligt långt in, och där hittar och ömmar för 16-åriga Jimmie.

Kanske är det bara för att rocken jag lyssnar på blivit oändligt mycket mer komplex, och tråkigare.

Hur som, jag spiller ut hela kvällen över Bring me the fucking riot…man.

Deras första skiva är en av två cd-skivor jag inte har slängt i någon av alla mina flyttar (alla adresser jag haft här, bara Navid Modiri har haft fler), tillsammans med »Born to run«, såklart. Varför? För att den var skitsnygg. För att den var briljant. För att den länge inte fanns på Spotify eller återutgiven på vinyl. För att den inte är uppbygglig, affirmativ, korkad.

För att i videon till »The riot boys got your soul« så traskar Svenne Hedlund ut från en biograf och presenterar bandet och låten på haltande 60-talssvengelska. Han bodde i Sävsjö, mitt i det småländska bibelbältet, precis som gänget från BMTFRM och han agerade rockabilly-guru åt dem.

För att BMTFRM är fula. Sneda ansikten, stripigt hår, svettiga pannor. Vanliga killar. Fan vad jag saknar vanliga mänskor i populärkulturen. Jag misstror skönheten. Det är ett underbetyg till oss som art att vi har så få riktigt fula musiker bland våra allra största – det är pinsamt. Till och med våra artister som får stå för »det avvikande« och det fula är bländande skönheter, gudomar att dyrka för sina höga käkben och hårsvall. Lite som när vi råkar hylla kändisar för deras nakna (osminkade) ansikten och det visar sig att de är precis lika sminkade som vanligt. Såklart. För folk sminkar sig.

Ed Sheeran.

Så. Det var alla fula jag kan.

BMTFRM däremot, herregud vad de ser ut.

Och så spelar de rock på det där barnsligt raka viset som man bara kan göra om man älskar rocken utan hämningar. Det är rock utan anspråk, strösslad med nonsens och uppburen av en fånig, betongfast estetisk tematik (jag vägrar räkna antalet »riot« på skivan, men de är många). Precis som Hep Stars gjorde med – just det – Svenne Hedlund på sång.

 

Kanske är det allra värsta med snyggrocken att vi låtsas som att det inte betyder något att vara vacker. Som om Kanye hade blivit lika stor om han sett ut som Biggie. Som om Drake och Håkan och SHM hade toppat lika många listor om de liknat Ol’ dirty bastard och Freddie Wadling och High on fire. Vi släpper inte in det fula i våra lurar, vi köper det liksom inte om det inte är polerat, fixat, rengjort.

Gamla nyheter, jo, ja. Och jag som bara ville vurma för ett band som förtjänar ett extraliv.