Det är söndag. Regnet anfaller horisontellt i Jesusparken. Bob Dylan är fortfarande mottagare av Nobelpriset i litteratur.

Reaktionerna är fortfarande, så här tre dygn senare, obetalbara. Helt hysteriska.

»Trumpifiering« säger Per Svensson på Sydsvenskan. Ett sätt att »förfuska« en fin tradition av att värna det skrivna ordet, enligt Karin Svensson på Expressen. Poeten Adam B Kirsch tycker det är ett bevis på att inga riktiga amerikanska författare duger för Akademien. »Det är inte poesi« ryter kritikern Ben Williams.

Slutsatsen blir som följer: Bob Dylan är fortfarande rock’n’roll. Han må ha fått medaljer av både Barack Obama och Carl XVI Gustaf, men ingen har ännu kunnat slita av honom stuprörsjeansen och bootsen.

Jag vet lite, om något, om litteratur. Jag vet än mindre om Svenska Akademiens arbetssätt och kriterier, vad som får och inte får belönas med det här priset. Det skulle vara på mäkta höga hästar jag fällde omdömen om deras arbete och vem som är »värdig« mottagare. Precis som jag inte gastade om en upprättelse för det journalistiska berättandet när Svetlana Aleksijevitj tilldelades priset förra året så hyllar jag inte Bob Dylan som ett modigt, normbrytande, punkigt val. För vad vet jag?

Det är förresten meningslöst att argumentera för honom, även om jag velat. För hela poängen med hans konstnärsskap tycks vara att följa sitt eget (oberäkneliga) humör, oavsett vad konsekvenserna blir. Han lämnar rörelser och ledarroller som vi andra lämnar kaffekoppar på skrivbordet, och vänder konsekvent våra förväntningar ryggen – till och med som 75-åring, när han spelar in (kraxar fram) tolkningar av Frank Sinatra. För en författare är priset, med allt vad det innebär av prispengar, nytryckta upplagor, miljontals nya läsare, alltid en skänk från ovan, och en inbjudan till en välvårdad kanon.

Bob Dylan får helt enkelt inte någon plats där. Av reaktionerna från kulturetablissemanget att döma finns det litet intresse att höja hans lyrik till litteratur, till samma aktningsvärda status som ges till Lessing och Tranströmer. Och vad spelar det för roll? Dylan är en självutnämnd sång- och dansman, en rock’n’roll-gubbe utan förflutet, som nu tilldelats både ett fint pris och en vilja att få höra hemma i ett högre sammanhang.

Kanske är det enklast att påminna sig själv om hans kvaliteter som tjuv. Som ung stal han ett namn, han låtsades vara tonårsidolen Bobby Vee, han stal skivor av människor som bjöd in honom till sitt hem och sin soffa, han stal en hel persona från folklegendaren Woody Guthrie, han stal folkrörelsens hjärta bara för att konstatera att han inte ville ha det, han stal det kristna bildspråket och nu har han stulit bland det finaste vi har.

Bob Dylan stal Nobelpriset i litteratur från en generation amerikanska författare. Rock’n’roll, n’est-ce pas?