jimmie lars

journalist malmö misc

Meny Stäng

King Kong i bur

Så, jag ”deltog” i den här romanutmaningen (fyfan) som innebar att jag skulle skriva 50 000 på 30 dagar. Det gick…inte alls. Jag hade behövt ett år för att nå målet med den takten jag håller, i alla fall när jag försöker mig på att säga något om kärlek. För vad finns det att säga? Förutom plattityder? Så känns det, så är det, när jag skriver, och när man skärskådar vad som faktiskt står i en kärleksroman.

Om man inte vänder och vrider på den, däremot, så blir man så lätt ett med texten, till och med när tungfotade Lena Andersson står bakom prosan. Då är det som att jag upplever allt på nytt, förälskelse och tristess och otrohet och stunder av total, förintande, ljuvlig gemenskap med ett helt separat väsen.

Så jag skriver om det första ligget och läser det som att jag själv har skrivit det och genast är det horribelt och endimensionellt, och jag måste börja om på nytt.

***

Det är som att kärleksromanen är skriven till någon, utan undantag. Den är skriven till personen som inte besvarade kärleken, till personen som öser kärlek över en nu, till den som smulade sönder en, men aldrig till den faktiska läsaren. Kanske spelar det ingen roll, uppenbarligen spelar det ingen roll, förrän man läser det som att man är mottagaren eller sändaren, om man är inblandad.

Då kommer banaliteten krypande längs nacken och allt är förstört.

***

Det är väl som det är med att lyssna till vad som helst om kärleken, särskilt den med stort K, om det så är en vän eller en författare som berättar. Intresset är helt och hållet beroende på förmågan och viljan att bli involverad, att bli den viktigaste personen i det givna dramat.

Och det är just det som är så svårt när man försöker berätta historien själv.

© 2018 jimmie lars. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.