Det tar 29 år innan jag ser bob hund på scen för första gången.

29 år.

Det finns något poetiskt i att det sker samtidigt som dinosaurierna i Kent klär sig i kostym och haltar sig fram genom ett svulstigt mastodontset på Tele2 fucking Arena, denna kolossala gravsten över akustik och stämning, och att det sker på lilla KB, där det går att svinga sig ut i publiken på en stång som sitter tvärs över scenen.

Men, ja, jag kommer aldrig förlåta mina rockmentorer – Adam, Per, Andres, Lennart, Anders – för att de inte tvingade ner »Dansa efter min pipa« med samma iver som jag fick mig till livs Dead Kennedys, Eldkvarn och Dexy’s. Det är inte okej.

Jag har ju dansat efter Thomas Öbergs pipa ändå, på alla sorters dansgolv styrda av godhjärtade dj:s, men aldrig har jag öppnat plånboken för en spelning. För att jag inte förstod. För att jag inte visste.

Må rockens gudar förlåta mig, ty jag visste inte vad jag gjorde.