Ett tag fick jag för mig att Håkan Hellström var på samma avskedsturné som Kent och då kändes det som att det fanns…hopp. Som att vi alla kunde erkänna hur relationen till Sveriges (och märk väl att det här är en spottloska, och inte en hyllning) STÖRSTA rockpoeter perverterats till ett affärsmässigt partnerskap. Årets viktigaste text om populärkultur skrev Po Tidholm, när han recenserade Hellström i Globen och beskrev konserten som en transaktion.

Precis alla i hela Globen verkade nöjda. En genomlyckad transaktion.

Men eftersom han satte en fyra i betyg diskvalificerade han hela sitt resonemang. (Vem betygsätter en konsert som känns som en affärstransaktion med det nästa högsta betyget på skalan? Vad är det för person? Jag vet att det ju faktiskt är en transaktion, rent krasst, eftersom jag ger pengar för en upplevelse och ja, ja ja, men poängen med upplevelsen är ju att den ska vara något mer, att den ska kunna lyfta, vara transcendent i det avseendet att den betyder något annat än att jag har råd att köpa den.) Och eftersom inga som var på konserten läser Dagens nyheter och kunde uppröras eller försvara Hellström, så föll den snabbt i glömska. Tyvärr. För det är ju alldeles uppenbart att vi har nått någon sorts smärtgräns när landets mest prestigefulla morgontidning kallar landets (återigen, knappast en komplimang) största soloartist för en krämare, hur skicklig han än beskrivs vara på det han gör.

Det var ingen avskedsturné. Det var en helt vanlig turné, om än lite mindre än vanligt, som mest var en aptitretare inför 2017 års sommarturné. Såklart blir det en orgie i stelopererade låtlistor, referenser till tidigare – och mer spännande – perioder i karriären, putslustiga mellanspel och, ja, sådant som vi har lärt oss att förvänta oss. För det här är en artist som aldrig lämnar publiken med en önskan om mer, aldrig någonsin. Fint, såklart, men det är också bedövande tråkigt och en form av stillastående som blir direkt bakåtsträvande.

Roy Bittan-pianot? Check.

Fleetwood Mac-blinkningar med båda ögonen, så att ingen, någonstans, kan missa dem? Check.

Ramlar? Check.

Det är kort sagt ett sammanträffande som ser ut som en tanke att Hellström och Per Gessle kommer vara ute på vägarna samtidigt.

Den ena har år efter år uppfunnit nya sätt att tjäna pengar på samma gamla formel och på bekostnad av ett bultande pophjärta bygga en persona helt i skinande plast. Den andra är från Halmstad. (Förlåt.)

Båda två spelar förresten på Borgholms slottsruin, södra Sveriges mest familjevänliga konsertarena, inom loppet av två veckor i sommar. Som sagt, det ser ut som en tanke. Skottsäkra kassakor som de är finns det inga konstnärliga utmaningar som det inte går att undvika.

Jag ska inte ljuga: Hellström har betytt mer för mig än Gessle. Såklart. Jag har inte tappat förståndet helt och hållet. Men i år har jag lyssnat mer på Gyllene tider än Hellström och om jag skulle vara tvungen att välja vilken hitfabrik att se live i sommar så skulle jag ärligt talat välja Gessle. Han duckar inte bakom falsk ödmjukhet (om jag får höra Hellström sjunga om den helt osannolika resan till toppen, fans han aldrig trodde han skulle få och om den där parkbänken en gång till så kommer det börja pysa ånga ur öronen på mig) och han klär sig bättre.

Skamlöst positionerande? Kanske det.

Eller så är det bara så att »Du gamla du fria« faktiskt är en ointressant, irrelevant och navelskådande skiva av en artist som försvunnit så långt in i sig själv att han blivit en pastisch på allt som en gång var bra med honom.

***

Gud ske lov, Kents avsked var på riktigt. (Verkar det som.) De har bråkat med sig själva och sin musik ända från början och bara det har gjort det långt mer njutbart att följa deras väg framåt, och bakåt för den delen. De har begravt »Kräm«, tvingat på oss klädkoder och mobilreklamer, svikit »de riktiga fansen« med för mycket hits (»Vapen & ammunition«), för påträngande medelåldersnoja (»vi har redan tänt på grillen«/»är du Michael Jackson eller Michael Bolton«) och ett antal obegripligt märkliga spelningar (Hultsfred 2006, exempelvis), och så har de såklart återupplivat »Kräm«. Alltid har det retat upp någon, ibland hela arenor.

Och samtidigt har de gjort musik som i värsta fall varit smaklös, i bästa fall smakfulla, storartade rockklassiker. Hall of fame-värdigt.

***

Vilka gör Kent sällskap i Hall of fame?Well, kriterierna först.

1) Du måste ha gjort två eller fler klassiska album. Inga samlingar av ep:s, mixtapes, mp3-släpp eller singlar räcker. Det här sorterar bort potentiella dagsländor och irrelevanta sidoprojekt (Bergman rock, någon?). Vad ett klassiskt album är blir svårare att bestämma, eller i alla fall att förklara. Så här: »Lesser matters« är ett klassiskt album, »Kärlekslåtar« är det inte (än så länge). Fem poäng för varje album.

2) Banbrytande, genreöverskridande och nyskapande räknas lika högt som popularitet och musikalisk kvalitet (vad det nu är). Det handlar om vem som är viktig, inte vem som är bra. Är du mainstream (inget skällsord här) och verkar inom trygga musikaliska ramar så krävs ett mer konsekvent konstnärskap än för den som gjort något helt nytt. Exempel: Veronica Maggio behöver en högre lägstanivå än Leila K. Tiogradig skala.

3) Intervju-svar, mellansnack, karisma och livshistoria vägs in. Vi kan kalla den här kategorin swag. Tiogradig skala.

4) Påverkan på efterföljande musiker, sin samtid och sina fans betyder kanske mest av allt. Latin kings var inte de första från orten som rappade på svenska men det var Latin kings som fick en bestående effekt. Tiogradig skala.

Hur som haver: 25 poäng är minimikravet för inträde. Undantag görs för uppenbara vansinnigheter.

(Från min livstid)

The radio dept

Klassiska album: 2 (»Lesser matters«, »Pet grief«)
Nyskapande: 6/10 (Shoegaze var inget nytt. Att göra shoegaze på svengelska och sjunga om föräldrar och kollektivtrafik, det var något alldeles särskilt fräscht.)
Swag: 3/10 (Att stirra ner i scengolvet och fylla tomrummet mellan låtarna med mummel är bara swag så länge det retar upp någon, vilket det sällan gör.)
Påverkan: 9/10 (00-talet var indie, indien började och slutade med The radio dept.)
Totalt: 28 (Välkomna in!)

Sahara hotnights

Klassiska album: 3 (»C’mon let’s pretend«, »Jennie bomb«, »What if leaving is a loving thing«)
Nyskapande: 5/10
Swag: 4/10
Påverkan: 6/10
Totalt: 30 (Välkomna in!)

Per Gessle

Klassiska album: 6 (Solo: »Mazarin«, Roxette: »Look sharp!«, »Joyride«, Gyllene tider: »Gyllene tider«, »Moderna tider«, »Puls«)
Nyskapande: 2/10
Swag: 6/10
Påverkan: 7/10
Totalt: 45 (We are not worthy!)

Veronica Maggio

Klassiska album: 2 (»Och vinnaren är…«, »Satan i gatan«)
Nyskapande: 4/10
Swag: 5/10
Påverkan: 4/10
Totalt: 23 (Tack, men nej tack.)

Håkan Hellström

Klassiska album: 2 (»Känn ingen sorg för mig Göteborg«, »Ett kolikbarns bekännelser«)
Nyskapande: 4/10
Swag: 2/10
Påverkan: 9/10
Totalt: 25 (På håret, lille vän.)

Kent

Klassiska album: 4 (»Kent«, »Verkligen«, »Hagnesta hill«, »Vapen & ammunition«)
Nyskapande: 7/10
Swag: 7/10
Påverkan: 8/10
Totalt: 42 (Såklart.)

Bob hund

Klassiska album: 3 (»Bob hund«, »Jag rear ut min själ! Allt ska bort!!!«, »Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk«)
Nyskapande: 6/10
Swag: 8/10
Påverkan: 6/10
Totalt: 35 (Systemet ör trasigt, Bob hund ska ha hundra poäng.)

Pascal

Klassiska album: 2 ()
Nyskapande: 6/10
Swag: 8/10
Påverkan: 2/10
Totalt: 26 (Phew!)

Robyn

Klassiska album: 3 (»Don’t stop the music«, »Robyn«, »Body talk«)
Nyskapande: 8/10
Swag: 9/10
Påverkan: 8/10
Totalt: 40 (Gör mer musik, dammit.)

Latin kings

Klassiska album: 2 (Solo: »Välkommen till förorten«, »I skuggan av betongen«)
Nyskapande: 8/10
Swag: 3/10
Påverkan: 10/10
Totalt: 31 (Vi glömmer alla reklam-debacle va?)

Nina Persson

Klassiska album: 3 (Cardigans: »First band on the moon«, »Gran turismo«, A camp: »A camp«)
Nyskapande: 2/10
Swag: 4/10
Påverkan: 5/10
Totalt: 26 (Jönköping!)

***

Fortsättning följer.