Jag ska bara upp för två korta svängar som klättrar uppför klipporna. Två svängar, en raka, 750 meter. Vägen är slät, asfalten är kolsvart, jag har tankat med kyllingsandwich i den pittoreska hamnen i Gudhjem. Solen skiner.

Jag cyklar fram och tillbaka längs huvudgatan några gånger för att få igång benen igen, för att sudda ut muskelminnet av att gå och sitta och frammana en rytm jag kan ta med mig upp. Jag borde inte ha respekt för två svängar och en raka som bara mäter 750 meter men jag är tung, jag cyklar på en 35 år gammal cykel och jag har aldrig tagit en serpentinsväng i hela mitt liv.

Däremot har jag tagit en Tuborg Classic.

När jag rusar in i backen önskar jag att jag tagit amfetamin, som man gjorde när en etapp i Tour de France mätte 300 kilometer och cyklisterna tvingades in i alpstugor för att ta skydd mot snöstormarna.

Tre, fyra, fem tramptag till och jag funderar på att önska mig blodtransfusioner i julklapp.

När den första svängen faktiskt kommer har jag stretat mig fram hela 150 meter och jag tar kortaste vägen, längst in till vägräcket. Där det blir som brantast. Jag kommer på det när jag redan lutat alla mina 74 kilon mot höger, rakt in i kurvan, jag har ju faktiskt läst en hel guide om hur man tar en serpentinsväng. Allt som inte är lagrat i muskelminnet är värdelöst när man sitter på en cykel.

Så nu står jag still. Eller ja, så still man kan medan man rör sig framåt. Hjulen rullar bara exakt så långt som mina vader orkar forcera pedalerna ner i marken, det vill säga inte särskilt långt, och även om det finns mer att ta av, även om mjölksyran ännu ligger still i väntan på rätt tidpunkt för sitt bakhåll, förstår jag att det här inte kommer gå. Jag kommer behöva stanna till. Gå upp. Förnedra mig själv.

Då ställer jag mig upp. Händerna kvar på bromshandtagen, blicken en hjullängd fram på asfalten. Cykeln gungar fram från sida till sida och jag tänker på Alberto Contador, den lilla spanska cyklisten som kan cykla så här i en hel stigning, över ett helt berg. Det är sjukt, i ordets ursprungliga mening. När man måste hitta mer kraft och inte har en lättare växel, då ställer man sig upp i några sekunder, kanske någon hav minut. När man ska forcera, attackera, höja farten maximalt, då ställer man sig upp så länge man orkar. Contador står upp överallt, mest hela tiden. När han är ur slag sitter han ner. Sjukt.

Jag sätter mig ner. Försöker få ner kraften från låren och höfterna ner i pedalerna så effektivt jag kan. Jag försöker frammana bilder av de mest eleganta sittande klättrarna jag sett och fastnar för Stefano Garzelli, den kobenta Giro-vinnaren. En av de vidrigaste, vackraste bilderna jag kan hitta i huvudet är en helikopterbild på honom på väg över Passo del Mortirolo, där allt på toppen är vitt och fruset utom just cyklisten och vägen. Han är själv. Han är trött. Han trampar snett när han cyklar och det ser ut som att han försöker vrida skorna ur pedalerna – ingen ska vara här uppe, och minst av allt en cyklist som ser ut så här. Men där är han. Och han är först igenom bergspasset. (Mortirolo översätts ungefär »rulla över och dö«.)

Jag gör som han, som Garzelli. Sätter händerna mitt på styret och sitter så still med överkroppen jag bara kan. Det här går…bra. Tre minuter senare är jag upp på plan mark, på väg 28 mot Rønne, med en puls på 180. Enligt Strava är det bara två personer som cyklat de där 750 meterna långsammare än mig i år.

***

När jag kommer hem och slår på den danska sändningen från Vuelta a España så står Alberto Contador upp på pedalerna. På slätan. 20 kilometer från mål. Mitt i klungan.

Jag undrar hur hans hjärta beter sig när han gör så där.