Go north
Tänk dig att vara på en källarklubb där DJ:n efter de flesta låtar inte bara berättar vem och vad som spelas, utan också vilket skivbolag som prånglade ut låten, vem som upptäckte den och vad singeln förmodligen kommer kosta om du hittar den i en skivback. Tänk dig att bara kunna köpa läsk i baren, att du inte blir noga granskad för eventuella tillfälliga romantiska förbindelser, att ingen slänger sina glasflaskor på dansgolvet när de är tomma.
Tänk dig att ramla in på en northern soul-klubb.
—
Rörelsen existerar fortfarande, om än längre från rampljuset än någonsin tidigare. Och tja, det är väl inte så svårt att förstå hur en subkultur som ägnar sig mer åt arkeologi än något annat har försvunnit från radarn, i takt med att framtiden har blivit populärkulturens viktigaste scen. Å andra sidan, det är ju precis det som är grejen, svårtillgängligheten. Att tillsammans med andra samlarsjälar gå på skattjakt genom historien och rota fram en dammig Motown-singel på en loppis och betala en tjugondel av vad den är värd.
Oh well, tack vare teknikrevolutionerna behöver man inte vara riktigt så hängiven för att lyssna på gamla rariteter – eller snarare det som en gång i tiden var rariteter. Min hårddisk är fylld till bredden med ett gäng nedladdade northern soul-samlingar, sammansatta av glada amatörer och av ljudet att döma rippade direkt från vinyl, och efter ett gäng snabbsökningar hittar jag det mesta på Spotify.
Här är en liten playlist med känt och okänt, mina favoriter och några odiskutabla milstolpar. Gloria Jones, The Supremes, Frank Wilson och så My love is your love (forever) med Isley Brothers, som har synnerligen bekanta stråkar, eller hur?
Keep the faith.
—
Ni förtjänar en lite mer utförlig historieskrivning. Så här skrev Andres Lokko i sin i sanning folkbildande artikel i Pop #18:
“Myten om Northern Soul bygger från början på en enda artikel som publicerades i den brittiska tidningen Blues & Soul 1970. Tidningens redaktör hade hört talas om några klubbar i trakten kring Manchester som bara spelade utgångna soulsinglar för en fanatisk publik. Så han bad journalisten Dave Godin besöka en all-nighter på klubben The Twisted Wheel. Han kom tillbaka och skrev en artikel om fenomenet, som han döpte till Northern Soul.
För det fanns inget liknande i Södra England. I London hade de fullt upp med psykedelia och funk. De klubbar dit folk vallfärdade varenda helg för att få höra den här musiken låg långt norr om London. De låg alla i tråkiga industristäder, publiken och de som drev klubbarna hade utvecklat en nästan sjuklig fascination för Tamla Motown. Allt som släppts på Motown, ju rarare och obskyrare desto bättre, allt som lät som Motown och all soul som på något vis kunde förknippas med Detroit. Artister som bara spelat in enstaka singlar för små etiketter som Ric Tic, Golden World, Ashford och Wingate behandlades som legender.
…
Det som började som en skygglappsförsedd kärleksaffär med stompig Detroit-soul utvecklades sakta men säkert till att innefatta soul från hela USA. Att försöka sätta fingret på vad Northern Soul egentligen är, hur det låter och varifrån musiken kommer är omöjligt.
Men det började med Michigan, den saken är klar.”
—
För övrigt har Mavis Staples och Wilco-Tweedy mejslat fram en av årets starkaste låtar i You are not alone.
July 24, 2010