Om en amerikansk dröm
Esau skriver fint om den amerikanska drömmens snavande och jag kan liksom inte låta bli att plocka upp tråden. Inte när jag samtidigt lyssnar på Woody Guthrie.
This land is your land är hans enskilt största arv som låtskrivare; en hymn till Kalifornien, Redwood-skogarna och gulfkusten. Den är skriven med samma lätta hand och samma skenbart enkla retorik som resten av hans små pärlor, fylld till lika delar med kärlek till livet på de amerikanska vägarna och tron på socialistiska och kommunistiska värden.
Guthrie var en av otaliga tusen som flydde Oklahoma på 30-talet, från sandstormarna och svälten och fattigdomen som drabbade alla som levde av jorden på något vis, och såg tillsammans med sin gitarr och sitt munspel USA på nära håll under de kommande åren. This machine kills fascists stod det på gitarren, han var en av dem vars sånger spelades in av Alan Lomax på Library of Congress som en del av bevarandet av folkmusiken i landet (Pete Seeger, Leadbelly och Muddy Waters likaså), han slogs och sjöng för de som inte hade någon röst.
“I hate a song that makes you think that you are not any good. I hate a song that makes you think that you are just born to lose. Bound to lose. No good to nobody. No good for nothing. Because you are too old or too young or too fat or too slim too ugly or too this or too that. Songs that run you down or poke fun at you on account of your bad luck or hard traveling.”
The Oklahoma Cowboy, som han kallades när han flyttade till New York, var en genuin lantis, del av den marginaliserade massan som vällde in över Kalifornien och fick det än idag laddade öknamnet ‘okies’. Hans bakgrund lyser igenom i This is your land, det är förståelsen och den oförställda gemenskapen med de minsta såväl som de största som gör låten till mer än hålögt flaggviftande. Guthrie lyfter fram den amerikanska drömmens råvaror så som de är, oavsett vad man gör med dem. De för alla obegränsade möjligheterna, den gränslösa friheten, solidariteten med de utstötta.
Det är lätt att glömma som tänkande europeisk medborgare i detta 2000-tal, men världens enda supermakt skapades inte med tanken att agera världspolis. Att stänga sina gränser. Att fängsla hela generationer människor i drömmens paradoxer. Att ha obegripligt låg klassrörlighet. Att låta de kompromisslösa kraven på individens absoluta frihet svingas som slagträn av män som George Bush och Bill O’Reilly.
Att lyssna på Woody Guthrie är att påminnas om det, om mötet mellan tanken om kollektiv styrka och människans medfödda rätt att bestämma över sitt liv. Det kan vara värt att lägga sitt förakt för världsordningen som premierar gamla, vita (och ibland döda) män åt sidan för det ändamålet.
—
Oh well, här är hur som hur en liten lista med några drömmar jag drömt.
July 26, 2010