jimmie lars

journalist malmö misc

Meny Stäng

Sida 2 av 2

»You are not your fucking khakis«

Dagen börjar med Twitter. Bill Simmons, The Ringer, Shit Pitches, landets kulturtjommar. Jag önskar att Matilda Gustavsson twittrade regelbundet.

***

Jag älskade Zocalo. Sedan blev jag magsjuk av deras kyckling, en magsjuka som kostade mig i runda slängar 14 000 kronor när jag på väg till hinken välte läsk i laptopen jag inte hade råd med från början.

På Sapla får man en bra vindaloo och en stor stark för under 200 spänn. Och så ligger det på baksidan av Möllan.

***

Lyx? Kashmir. Cortado. Hemmagjord bearnaise. Kalv. Grusa planer och göra det jag allra helst vill göra. Det vill säga, sådant som kräver att samvete och intellekt står på paus.

***

Och jo, jag drömmer om att bo så att jag kan odla mina egna morötter och föda upp mina egna kycklingar, och sen åka till stan och äta en oljig jalfreezi.

Hors catégorie

Men du är fortfarande ifrån mig
och jag tar fortfarande åt mig
av vad du sa när jag drog

Två år senare möter Lorentz mig med full kraft. Då, 2014, var allt öken. Jag åt ingen frukost, men en dubbel vindaloo till lunch och två stora starka till middag. Sen sprang jag på ett löpband tills jag var helt säker på att jag inte kunde känna något, besvikelse eller sorg eller ens ensamhet. Jag hade försökt lappa ihop en tunn relation, älskat av gammal vana, och blivit så trött att jag både blivit arbetslös och viljelös. Den våren fanns ingen kåtma i luften.

Så givetvis var »Kärlekslåtar« inget för mig. Jag var inte där. Nu, däremot, två somrar senare, är det som att jag hör honom för första gången.

Tre på natten i Jesus
… Champagnedrömmar, tänker bara på mig själv nu
Tror det är narcissismen, tror hon ser mig i fel ljus
Fuck it, det är aldrig som man tror
Gör man rätt så gör det ont

Jag vevar skivan om och om igen, medan jag måttar müsli till frukosten och steker porchetta till lunchen och river savoykål till mellanmålet. Jag springer fortfarande men inte från allt. Så mina gamla skjortor passar inte längre, och jag har slutat skölja ner vardagarna med två stora starka. Och jag äter alltid frukost nu.

»Kärlekslåtar« är något för mig.

Fransmännen hade ett begrepp för bergssluttningar som är för branta för bilar, hors catégorie. Utanför kategorierna, fritt översatt. Numera använder de det bara i Tour de France när cyklisterna ska över berg så majestätiska att de inte går att kategorisera på sifferskalan. Mont Ventoux. Alpes d’Huez. Col du Tourmalet. Col du Galibier. Legendarer i sin egen rätt, sluttningar och serpentiner som cykelkännaren kan känna igen på stillbilder på asfalten.

Lorentz befinner sig här. Lorentz är hors catégorie. Han är kanske inte en legendar i sin egen rätt, men »Där dit vinden kommer« välte världen över ända när den kom – och den välter mig över ända nu, när »leva life« sjunkit ner i vardagsspråket. Jaqes vers som landar klockan tre i Jesusparken, den är…något som inget annat är.

En veckan när Håkan Hellström släpper nytt och liknar sig själv så mycket att skivan låter ironisk, som »Varan-tv«, så är Lorentz mitt i (då)tiden, som »Brideshead revisited«. Här, där, en fluga på väggen i mina minsta, småsinta, sårade humör.

Och jag som trodde att historien skulle minnas Newkid som den stora mjukisen från 10-talet.

***

Med det sagt, Newkids version av »Sarah« mördar Mauros.

Tio tankar om papporna som blev feminister

Pappafeministen.

Ida Ölmedal vevade oavsiktligt (nåja) igång debatten med att raljera (jodå) över nyblivna pappors nyvakna feministiska insikter. Första tanken: sluta nu, de använder ju äntligen sina plattformar för något gott, i sann altruistisk anda. Navid Modiri, Gustaf Fridolin, och nu senast Bert-författarna Olsson och Jacobsson, som ska forma om Bert efter dagens ideal (»mycket har hänt sen dess«).

Andra tanken: det är väl inte så konstigt att deras nyvunna erfarenheter skänker nya insikter, nya engagemang. Erik Helmerson använder Olof Palmes antirasistiska uppvaknande som ett exempel på hur en främmande orättvisa blir en hjärtefråga bara genom att uppenbaras.

Tredje tanken: Ida Ölmedal rekryterade mig som nöjeskrönikör till Lundagård. Alltså, hon läste något jag skrev och ville att jag skulle göra det för henne. Blir alldeles fånigt stolt, och vill genast googla fram mina gamla bylinebild därifrån. Fan vad smal jag var.

Fjärde tanken: Borde deras erfarenheter verkligen vara så nya?

Femte tanken: Nej, såklart inte.

Sjätte tanken: Vad betyder egentligen en person om du inte tar in deras erfarenheter av att bli antastade, diskriminerade, nedvärderade? Är den personen ens en del av ditt liv?

Sjunde tanken: Undrar vad Ida Ölmedal faktiskt tyckte om mig? Hade de kanske bara brist på pennor på redaktionen i tornet?

Åttonde tanken: Jag är så sugen på friterad camembert med hjortronsylt. Jag borde ätit det på Malmöfestivalen när jag hade chansen. Jag borde ätit mer där över huvud taget. De chilenska burgarna, för att ta ett exempel, så banalt enkla med sin hemmagjorda tomatsås och slemmiga feferoni. Svulstigt, avskalat, gatuståndens »super cheese«.

Nionde tanken: Om Olof Palme vuxit upp någon annanstans än i svensk medelklass, och faktiskt haft rasifierade kompisar som blev trampade på, då skulle hans uppvaknande i Amerika varit lite skämmigt. Värt att kritisera, såklart.

Tionde tanken: Fan vad Ida Ölmedal skriver…jag ville inte säga bra, för bra är ett urvattnat, oprecist ord och inte särskilt förenligt med beröm. Men ja, jag skriver inte som henne, så jag kanske bara får säga bra, ändå. Hon skriver fan så bra.

 

 

Som ett gossebarn

Måndag morgon. Jag tar några danssteg ut genom porten.

Och jag bara går, rätt ut i gatan, rakt under röda trafikljus och mitt framför mosiga cykelpendlare. Malmö har vaknat. Jag drömmer.

Jag sov midnatt till sju, med ett snarkplåster på näsan. Som jag sov. Som ett gossebarn på nytt, eller kanske inte, jag sov ju så dåligt då. Men som en annan.

***

I dag klev jag på bussen. 22 spänn för att åka två kilometer.

***

Snart är det 15 år sedan Ringen-filmerna hade premiär och givetvis landar en box till julhandeln. Hobbit– och Ringen-trilogierna på blu-ray, ett häfte inlindat i fuskläder, extra material på tusen skivor, och så massa kartor och sånt.

Man undrar ju.

Det är inte upp till kreatörerna huruvida det kommer en eller fem ”nya” boxar, ja, jo, men visst måste de skämmas. Hobbit-trilogin är den värsta sortens blockbuster-smörja, så illa genomtänkt att det – faktiskt – inte fanns ett färdigt manus när de drog ut till inspelningen. Jag kan inte komma över det. Det är för dumt. Med en budget på i runda slängar 700 miljoner dollar och med två långfilmer á tre timmar att spela in så sätter man igång – utan att veta vad man ska göra.

Sorgligt.

***

Jag lyssnar på Pengabrorsan medan jag rullar till jobbet, som Anders Wendin mitt under försäljningssuccén ville dra tillbaka. Det var ju inte meningen att den skulle sälja.

Men det är klart den gjorde.

***

P-piller kan minska sexlusten, säger en ny smart studie. Den första i sitt slag. 

Kunskapen är inte ny, men nödvändig i sin form och mer nyanserad i sitt resultat än det kan verka. P-piller kan påverka lust, och skillnaden i den här studien (på 332 kvinnor) är förhållandevis liten. Det ligger i linje med vad barnmorskor och sexologer sagt till mig ett bra tag: för majoriteten funkar de alldeles utmärkt.

Dessutom är studien gjord med det vanligaste kombinerade p-pillret. Fler alternativ är alltså tillgängliga för de som påverkats negativt.

Just den aspekten är besvärlig. Det står i vägen för den enda rimliga utvecklingen, nämligen fler preparat med färre biverkningar. Eller helt andra sätt att skydda sig, som dessutom stoppar elaka könsvårtor och andra lustmördare till könssjukdomar.

Men fakta är besvärligt att handskas med. Särskilt när det kommer från akademiker, som till sin natur vill vara så besvärliga som möjligt och bara pekar på sina förbannade resultat – hur grumliga slutsatser de än leder till.

***

I dag ägnas åt queerhistoria i Härjedalen.

Det finns en rikstäckande redaktion som gör sådant. Och den sitter inte i fakking Sthlm.

 

 

För att vara som andra, det måste man va’

Himmeln över Kirseberg är om inte hypnotisk, så åtminstone bedrövligt vacker. Jag bor fem minter bort, under järnvägen, mitt i mellan Östervärn och Värnhem, eller kanske säger man Midhem. Det är i alla fall längst ut på fingertoppen av handen som är innerstaden. Kommer man gåendes från norr tornar Värnhem och Entré upp sig som massiv mur mot alla små gator beströdda med rottweiler-skit och mediabyråer och snygga smålänningar.

Det ser vedervärdigt ut.

I Kirseberg är allt litet. Tonåringar sitter ute på parkbänkar och vänslas, för var de ska annars ta vägen, och från alla små grus- och konstgräsplaner hörs fotbollsspelare skratta, vråla, flåsa.

Här vill jag bo, här vill jag leva.

***

Fy fan för Stockholm, förresten. Så kladdigt det är.

***

Fy fan för etablissemanget, förresten.

Jag trodde att jag blev en del av det när jag tog emot mitt passerkort till radiohuset i Malmö och visst, under en tid satt jag och ringde på grejer för en nyhetsredaktion. Då var jag inne i värmen. Folk svarade när jag ringde och alla tog mig på allvar. Sedan fick jag göra något långt viktigare: att lyfta fram de berättelser vi anstränger oss allra mest för att tysta ner.

De om sex. Kärlek. Romantisk och sexuell identitet.

Och så satt jag utanför och tittade in, igen.

De annars så noggranna kvällstidningarna lyfter sex som en aktivitet bland andra, som träning och karriär, i det ärofyllda projektet »Jag«. Så knullar du bäst, snabbast, hårdast. Så ger du henne en fontänorgasm. Så vet du om han är otrogen.

De annars så samvetsgranna lokalradiostationerna slarvar. Typ: så påverkar porren de unga, enligt en snubbe som ibland snackar med kids.

Dagens nyheter sket ner sig av upphetsning när regeringen offentliggör den stora sexvanestudien (i den egna tidningen, no less) och gjorde uppföljning på ett enda vis: det andra partiet fick uttala sig dagen efter.

Det stora fördjupande nyhetsprogrammet i radio, Studio ett, fnissade när de hade mig och landets auktoritet nummer ett (professor Lotta Löfgren-Mårtensson) i studion. Det var väl lite pinigt att fråga om svenskarna har mindre sex nu än tidigare, en fråga som ironiskt nog inte är ett dugg intressant ur sin kontext (det handlar ju om mängd i förhållande till förväntningar och fysiskt välmående).

Få, om några, som jobbar på något av de etablerade mediehusen vet särskilt mycket om hur man bedriver journalistik om sexualitet. Ingen bryr sig. Eftersom läsare och lyssnare och tittare är så hungriga på att lära sig om, prata om, och få resonera och tvivla och definiera sig själva gentemot berättelser om sex och kärlek, så är det lugnt. Det är enkelt att prångla ut »så här gör du«-grejer om onani – det är svårt att prata med män om hur SSRI-preparat, kroppsångest och erektionsproblem hänger ihop.

Jag vet. Jag gör både och, varje vecka.

Och jag står utanför och tittar in när Expressens ledarredaktion likställer sexuell och psykisk hälsa med att få komma till då och då.

Det är coolt att vara punk. Men det är fan så ensamt när man vill att någon ska lyssna.

 

 

It’s okay to run (we expect you back)

Vissa saker får bara ligga.

Jag har exempelvis en hög med gamla magasin i garderoben, som är lika hög som en välvuxen femåring. Skriva, Sonic, Pop, HomeVision, några obegripliga stilmagasin från diverse flygplatskiosker. Mina samlade drömmar och besvikelser samlade i en liten dammig, kladdig hög.

Jag släpar fötterna efter mig genom Jesusparken, Folkets park, St Pauli kyrkogård, på väg hem. Roller derby-kepsar, söndagsöppna gallerier på St Knut, ”Refugees welcome” på elskåpen. Det luktar öl och bröd och svett, tills jag kommer upp till Värnhemstorget där någonting blommar och kväver pisset och oset från Malmös bästa gatuköksstråk.

Där på en bänk sitter en kvinna och gråter och hulkar, sådär som man gör när det känns som att allt är slut och ingenting blir bättre och spelet är förlorat. Som när man förlorat sitt sista hotell i Monopol, eller en nära vän. Hon har telefonen i handen.

Jag borde bli påmind om när jag satt sådär sist.

Vissa saker får bara ligga.

Så jag går hem, byter om, rakar mig och plockar kattbajs och läser tidningen.

***

Det är först några timmar senare det slår mig. Träffar mig. Drabbar mig. (En dag ska vi förresten börja använda ”drabbande” ordentligt i rockrecensioner.) Någon har fångat upp en lång, lång text om att ha förtröstan när döden kommer; att inte tystna, inte domna, inte förvränga sorg till bara och endast en känsla av förlust.

Jag drömmer om det sedan, hur tyst jag var när min stadigaste, mest generösa vän tog sitt liv.

Vissa saker får bara ligga.

Det är ett så vedervärdigt svek mot honom att inte prata om honom varje dag. Eller, förresten, det är ett vedervärdigt svek att leva alla de här dagarna utan honom. Jag ville aldrig det. Ingen ville det. På hans begravning var det fullt med folk ända ut på asfalten nedanför kyrktrapporna, med familj och släkt och vänner och älskare och ex-flickvänner och bekanta och lagkompisar. Som på film.

I den där graven ligger en kropp och där kan den få ligga. Men precis lika sötsliskigt det kan låta, lika sant är det att kroppen är det enda som jag borde låta ligga.

***

Ikväll ska jag hem och plocka ut högen av gamla magasin, torka och sortera och läsa igen. Och så ska jag fånga upp någon av mina gamla drömmar, börja drömma den igen.

Och aldrig mer bara låta den ligga.

 

 

Varning på stan

Magnus Uggla är cool.

Det påmindes vi om i hans sommarprat (fem plus, årets bästa, nu är sommaren över, håll käft!). Hantverkaren Janne Schaeffer hatade hans musik. Studiomusikerna på debuten skämdes så att de ville vara anonyma. När han fick pris fick han äta Malou von Sivers-vinner-stora-journalistpriset-mycket skit.

Han sminkade sig som Bobbo Viking och hade mage att vrida upp David Bowie-reglagen så högt att INGEN förstod vad han sysslade med. Då, i alla fall. I dag är Bobbo Viking omhuldad, med rätta, som en köns- och genreöverskridande milstolpe. Bra och viktigt och allt sånt som vi tycker att snabba tyckare på kultursidorna är i dag. Han omsatte i praktik det de progressiva rörelserna pratar om: han var och är en fyrbåk för normbrytande.

Men lyssna inte på mig. Lyssna på »Bobbo Viking«. Lyssna på »Hallå« och »Mrs Space« och »Raggarna«.

***

Jag kommer och tänka på Håkan Hellström, Ugglas antites.

Det dröjde till 2013 innan han gnuggade bort det sista av sitt cool. Till spelningen på Slottskogsvallen det året kom han ut i höghatt och kängor.

Höghatt och kängor. Som vore han Kajsa Grytt eller Stevie Nicks.

Sedan bjöd han upp Thomas Öberg på scen, som skrek »håll käften! Konserten är slut! Gå hem!« och sparkade hål i luften och i hela kvällen. Håkan har inte lämnat hans skugga sedan dess.

Thomas Öberg däremot, odlar sitt cool.

***

Men ja, jo, det är svårt att vara cool. Ingen bryr sig om sånt längre, verkar det som. En artists värde måste vara instrumentellt för att den ska bli uppburen, eller (visuellt) estetiskt. Är du inte som Beyoncé så får du vara som Amanda Bergman, liksom. Två av våra mest värdefulla röster, men alltjämt strömlinjeformade på sitt eget sätt.

Och därför har de också noll cool kvar.

Cool har ingen mening med sin färd. Cool kan vara politik, men aldrig en sakfråga. Cool är mer yviga gester än debatt, anspråkslöst men samtidigt våldsamt intresserat av att bevara integriteten.

Cool är Magnus Uggla. Cool är att bara köra på, så länge det går, hur det än går.

***

Igår släppte Pascal en ny låt. De är varken coola, snygga eller instrumentella, de bryr sig för mycket om småsaker som hur andedräkt känns när man hånglar (»kött och mjölk«) och hur det faktiskt känns att vara ensam (»en misshandlad hund sover i mig«).

Men de är bäst på kärlek. Och covers. Och att sjunga lite på engelska i låtar på svenska.

Nya låten heter »Forever«.

Och jag köpte nästan biljett till vidriga Way out west bara för att se de spela den i natt.

We are all witnesses

Det går inte en dag utan att jag tänker på de här sex sekunderna.

Först, en livstids väntan på att nå hit, till Game 7.

Sedan, 45 minuter upp och ner, med krampkänningar och hela staten Cleveland på axlarna.

Och så, de fem sista stegen på en 30-årig resa.

I wasn’t supposed to be here, säger LeBron James efteråt. Han som fick se sitt hem dömas ut och rivas, som fick flytta från sin unga, ensamstående mamma och in hos sin basketcoach när de inte fick ihop det. Det perfekta rags-to-riches-ödet.

 

Ja, du hör ju. Vi får prata mer om det här en annan gång.

***

Men i dag är vi mitt i livet och jag har fortfarande inte begravt mitt kylskåp.

Göm mina händer, göm mina spår

En halv kyckling.

Det var allt jag åt. Resten ligger i en låda som ligger i en påse som ligger i en balja med det kallaste vattnet jag kunde frammana ur kranen. Nu sitter jag med en whiskey sour utan is – citrondropparna torde ge min medeltida kost lite schvung.

Kylen går inte mer och liket står i ett hörn i köket.

***

Podden »Dear sugar« tar itu med en extrovert kvinna som bara bråkar med sin introverta man när de ska träffa folk. Hon vill allt, han vill inget. »Vad är det för fel på mig och mina vänner?« frågar hon, trots att hon verkar förstå varför han möglar i soffan.

Inget alls, såklart. Han hatar sig själv, han hatar blygseln, han föraktar henne för att hon är bra på allt det han är dålig på. Och det säger de också, experterna och kvacksalvaren som rådgör.

En passiv man är ingen man alls, en blyg man är vad värre är: en kvinna. Till och med här och nu, i det svenska välståndet, är det svårt att hitta någon, man som kvinna, som ser (ner) på en passiv, blyg, osäker man med något annat än bubblande svart förakt.

Podden »Dear sugar« tar itu med det och jag (passiv, blyg, osäker) hade behövt den för länge sedan.

***

Nu bajsar den sämsta katten på toagolvet. Jag ser honom från soffan. Han ser mig. Han är osäker, otrygg, passiv, precis som jag var när jag flyttade runt i staden som han gör nu. Vi har våra sätt att hantera det: jag söp, han bajsar på toagolvet. En decimeter från kattlådan.

Jag hatar honom av hela mitt hjärta.

Släng mina rester i en grop

Kylskåpet går inte mer. Tre kilo broccoli, fyra bättre laxfiléer, och flera årsförbrukningar dill och persilja blir till mos och rinner ut i springorna mellan golvplankorna. Det luktar som en middag, det luktar gott. Men rötmånad är rötmånad.

Jag packar ner hela den senaste månadshandlingen i en soppåse och ger den till råttorna. Hoppas de äter fisken först, annars blir det en tråkig vecka för den stökiga familjen som har sin balkong närmast sopkärlen. Hoppas de gillar min matlåda med rimmat fläsk och rårakor.

***

Jag gömmer mina händer i fickorna när jag går och handlar. Sedan luktar jeansen som en kryddträdgård.

Jag träffar ingen alls på Coop, såklart. Det är bara jag och Esau som bor på Värnhem och härifrån är det långt till älskare och älskarinnor och ingen som varit med mig kommer söka upp mig här. Kerstin Thorvall mindes alla sina älskare och hur de tog på henne – jag minns det med, men som jag minns det var det knappt någon som tog på mig. Passivitet är en dygd. Manskroppen är en rostig skiftnyckel i andras ögon; den drar åt muttrarna väl nog men du vill helst inte hålla i den.

När jag hatar min kropp gör jag det inte för att den ser ful ut. Aldrig. Mitt kroppsideal är Fredrik Virtanen när pizzakitet kom till Sverige: en kropp som tornar upp sig över spisen, som sätter skjortknapparna på prov. Men så ligger jag i sängen med någon, så knullar vi, så blir jag påmind att det sällan, eller aldrig, faller sig naturligt för en kvinna att smeka en man ovanför könshåret.

Så jag lägger båda händerna på henne, frågar vad hon gillar, hur hon gillar det, var det kittlas och så gör jag mitt bästa för att vara bra. Så mycket jag hatar mina egna valkar, så mycket ska jag älska hennes.

Så. Jag vill glömma allt jag kan om kärlek. Åka härifrån, långt härifrån, doppa huvudet i främmande vatten, lära mig på nytt, lära mig något nytt. Älska på nytt. Öresund gör mig inga tjänster, direkt.

Kalmarsund kunde se ut som Themsen om nätterna, om man kisade. Det osade från det sundet. Tång och olja och blodångest från slakteriet och giftalger.

Öresund doftar inte.

Och vi vet ju båda två att det är på doften man vet om man är kär.

Jag älskar Malmö, men jag är inte förälskad och det är vattnets fel. Vem fan vill dricka Zoegas Skånerost resten av livet?

***

Vi får begrava kylskåpet i morgon. Det var ett uselt kylskåp från dag ett men det är inte upp till oss att döma. Det enda vi kan göra är att ta farväl.

© 2018 jimmie lars. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.